112 i de allmänna stadgandena rörande den eventuella tillåtligheten av politiskt färgade alster kontrasterades emellertid under 1600-talets lopp av specialförfattningar sompå ett mera entydigt sätt deklarerade myndigheternas uppfattning på området. 1665 komett av utrikespolitiska hänsynstaganden dikterat förbud mot paskiller och smädeskrifter av politisk karaktär, riktat mot såväl utländska som inhemska skrifter som i sitt innehåll visade sidvördnad mot den höghet som Gud tillägnat dem som förde styrelsen »aff Rijken och andre Estater», d.v.s. mot överheten \ främmande länder.^'^ Inte desto mindre vann förordningen tillämpning också på inrikes förhållanden även om dess giltighet som allmän lag komatt bestridas under frihetstiden. Vad som däremot inte kunde ifrågasättas, var giltigheten av den år 1736 ikraftträdda nya lagboken. Gränsen för tryck- och yttrandefriheten i förhållande till överheten behandlades där i den under enväldet utarbetade missgärningsbalkens femte kapitel, »Om then som lasteliga talar å Konungen, eller thes och Rikets Råd».^^^ Enligt David Nehrmans samtida Inledning til Then Swenska Jurisprudentiam Criminalem (1756) förutsattes för straffbarhet att det yttrade eller skrivna verkligen var att anse som »[fjörachteligit och lastwärdt», varigenomden svenska rätten skilde sig från »the Romerska påfund, at räkna och föra mycket hit, somej antydde något föracht, icke eller altid någon förseelse, emot annat än thet, somkallas decorum civile.Vad beträffade angrepp på kung, drottning och tronföljare stadgades enbart ett straff -halshuggning. Omdet var ett riksråd somblev offer för smädandet i hans ämbetsutövning, föreskrev lagen också dödsstraff i det fall den åtalade inte kunde styrka sanningshalten i det yttrade och beskyllningen var så grov, att den samtidigt innebar en kränkning av äran. I annat fall stadgades offentlig avbön och 500 dalers böter. Skillnaden mellan crimen l^sa majestatis enligt missgärningsbalkens femte kapitel och det som kunde hänföras till förräderi enligt samma balks fjärde kapitel torde ha varit svår att dra, kanske särskilt i yttrande- och tryckfrihetsavseende.^*^ Det var således inte enbart smädliga utlåtelser om kungafamiljen och rådet som klassificerades som kriminella i lagens mening Kongl. May:tz Placat och Förbudh, Angående Pasquiller och Smädeskriffter, dat. 21/4 1665, tryckt i Schmedeman, s. 438-429, von Stiernman, Samling Utaf Kongl. Bref, Stadgar och Förordningar etc. III, s. 322-324 samt i Klemming & Nordin, s. 283-284. Se vidare Burius, s. 70-7A. Jfr. även Nehrman, Inledning til Then SwenskaJurisprudentiam Criminalem, s. 164-165. Kapitlet förutsågs ursprungligen att ingå i den projekterade högmålsbalken och korresponderade i viss mån med bestämmelser i den aldrig förverkligade konungabalken. Se vidare Förarbetena till Sveriges rikes lag 1686-1736. II, s. 122-124, Förarbetena till Sveriges rikes lag 1686-1736. IV, s. 9-10. Cit. Nehrman, Inledning til Then Swenska Jurisprudentiam Criminalem, s. 165. Som samlingsbeteckning för brotten mot monark och rike använder Nehrman begreppet crimen l^es^e majestatis humanx. Detta i sin tur indelas i crimen Ixsje majestatis somreserveras för MissB kap. 5 enl. ovan, samt crimen perduellionis, landsförräderi. Nehrman, Inledning til Then Swenska Jurisprudentiam Criminalem, s. 147. Jfr. Erich i: Minnesskrift ägnad 1734 års lag II, s. 749-757. 612
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=