Ill lade kontrollen av det skrivna ordet i händerna på kansliorganisationen eller - allt efter skrifternas ursprung och innehåll - hos de akademiska och andliga myndigheterna. 1687 tillsattes det efter prästeståndets initiativ nyinrättade censorsämbetet med den egentligen till Pufendorfs professur i Lund designerade Nikolaus Rubens somi samband med tjänstens erhållande också meddelades en särskild instruktion för sitt uppdrag.^°* Även omdet är oklart i vilken mån samtiden ansåg att censorsförfattningarna från 1680-talet fortfarande ägde giltighet efter det att 1720 års kansliordning trätt i kraft,^^^ saknar det inte intresse att närmare syna deras innehåll och särskilt då stadgandena rörande vad man från centralt håll ville förbjuda. 1684 års censurförordning är den i sammanhanget minst utförliga och tar som utgångspunkt bestämmelserna i Uppsalauniversitetets konstitutioner jämte de intill dess sporadiskt utkomna förordningarna på området. Särskilt bör förordningen av den 15 juli 1662 nämnas, vilken förbjöd publiceringen av sådant somantingen befläckade den rätta religionens renhet eller den religiösa endräkten. Enbart dispensvägen och efter kansliets föregående censur förutsågs någon som helst tryckning av material rörande den allmänna friden och enigheten i andliga och världsliga saker.^i° Utöver detta nöjde man sig med att i censurförordningen att somstraffbart klassificera sådant som»löper emot all god Ordningoch Skick i gemeen». 1688 års instruktion för Rubens göromål är något utförligare. Omman bortser från de rent administrativa bestämmelserna rörande tjänsten - censors tämligen osjälvständiga ställning i förhållande till kanslikollegiet o.s.v. - som i allt väsentligt överensstämmer med vad 1720 års kansliordning har att säga, upptar instruktionen som målsättning för censors myndighetsutövning att »icke någre skadelige och förargelige böcker måge antingen af bokförare hit in i landet föras eller af boktryckarne här inrikes upläggias och tryckias». Rekvisiten för censorsingripande var alltså att litteraturens innehåll kunde anses som skadlig och förarglig, vartill komen specificerande uppräkning av tidigare utfärdade förhållningsregler, bl.a. den ovan omtalade 1662 års förordning samt den då fyra år gamla censurförordningen. Endast i ett fall går instruktionen in på mera detaljerade frågor beträffande vad censor borde hålla ögonen på, nämligen rörande de brud- och begravningsskrifter som förlädes i huvudstaden och som »merendels pläga wara odugelige både quoad materiam & stylum». Vad dessa beträffade, befriades censor helt från anmälningsplikten till kollegiet och anmodades att på egen hand förkasta dem sombefanns vara »odugelige, förargelige och anstötlige emot religionenstatum publicum(min kurs.) & bonos mores». Den obestämdhet somkomtill uttryck Benzelstierna, s. XVIII-XIX. Instruktionen tryckt i Klemming & Nordin, s. 288-291. Om de skilda uppfattningarna rörande bakgrunden för ämbetets tillkomst, se Burius, s. 10—11. Burius, s. 13. Kongl. May:tz Breef, Til Erchiebiskopen, Biskoperne, Superintendenterne och Consistorierne [...] angående någre Biskopens i Strängnäs af Trycket vtgiffne Böcker och Skriffter, dat. 15/7 1662 tryckt i Klemming & Nordin, s. 28 -283. 608 609 610
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=