106 valt henne till drottning, samtidigt som de med uttryckligt hot om avsättning varnar för alla försök att återinföra enväldet: »ty förklare vij härmed densamme vara den konungslige thronen förlustig och böra ansees som en rijksens fiende, den sig til enväldig uphäfva vil igenomhemlige förborgade stämplingar eller uppenbara macht.»577 Sentensen återkommer i det närmaste likalydande i Fredriks valakt av den 24 mars 1720 under det att akten utfärdad vid Adolf Fredriks val 1743 förbigår det ömtåliga ämnet med tystnad. I konungaförsäkringarna^^^ upprepas avståndstagandet från enväldet i samma ordalag som i valakterna^79 vilket alltsedan Fredriks försäkran 1720 ytterligare förstärktes med ett uttryckligt stadgande omständernas rätt att avsätta en monark som överträdde ed, försäkran »eller hvad ständerne vidare pröfva nödigt till deras religions, välfärds och säkerhets bibehållande at fastställa».580 Vidare förband sig monarkerna sig att alltid instämma med ständerna »såsom maktägande nu och framdeles» samt att regera med råds råde enligt rikets stadgar, beslut och regeringsform. Under perioden framtill Gustav III:s statsvälvning 1772 tillkom ytterligare två författningar vilka ansågs ha fundamentallags karaktär: 1723 års riksdagsordning och 1766 års tryckfrihetsförordning. Utvecklingen mot tryckfrihet kommer att behandlas i det följande - i synnerhet vad avser de inte fåtaliga fall somhade anknytning till politik och statsrätt - varför här endast ges en introduktion till riksdagsordningens viktigare regleringar. Av grundläggande betydelse var den precisering av ständermötets verksamhet somriksdagsordningen innehöll: under ständernas sammanträde behandlade dessa således inte bara monarkens propositioner - i den mån de var med »riksens råds råde utfärdade och behörigen contrasignerade» - utan också överhuvud taget allt sådant som ständerna själva fann värt att ta upp. I sammanhanget omnämndes särskilt ständernas skyldighet att kontrollera grundlagarnas efterlevnad och ställa dem under »laga tilltahl och afstraffande» somgjort sig skyldiga till överträdelser av författningen eller gärningar emot »rikets sanfärdiga nytta», en överprövning som uttryckligen också omfattade riksrådens ämbetsförvaltning sedan föregående riksdag.582 Därutöver behandlades frågor som föreskrifter om riks381 577 Valakten av den 21/2 1719 som återgiven i Brusewitz. Citatet kan jämföras med Locke: »[...] when the legislators endeavour to take away, and destroy the property of the people, or to reduce them to slavery under arbitrary power, they put themselves into a state of war with the people, who are thereupon absolved fromany further obedience [...]. What I have said here, concerning the legislative, in general, holds true also concerning the supreme executor [...].» Locke, II, 19, 222. Även dessa finns tryckta i Brusewitz. 579 KF 1719 art. 6; KF 1720 art. 7; KF 1751 art. 6. KF 1720 art. 22. Motsvarande bestämmelse i KF 1751, art. 23, är än mer utförlig. KF 1719 art. 5, 7; KF 1720 art. 6, 9; KF 1751 art. 5, 7. RO 1723 art. 13. Denna bestämmelse komatt tjäna somutgångspunkt för rådets parlamentariska ansvarighet. Se vidare Linnarsson, Riksrådens licentiering, s. 20—22. 578 580 581 582
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=