103 av Ulrika Eleonoras försök att föra en regering i överensstämmelse med enväldets traditioner.559 Både 1719 och 1720 års regeringsformer bar prägeln av stor försiktighet gentemot kungamakten. Den i preambeln till båda författningarna uttryckta målsättningen att »Kongl. Maijn vid dess höghet måtte blifva oförkränkt, riksens råd uti tilbörlig myndighet understödde och ständerne vid deras rätt och frihet bibehåldne»5^° kom, sombekant, att uppfyllas endast i mindre grad för regenten. Kungens höghet blev svagt markerad - monarken ägde att »styra rike sino med och således icke utom, mindre emot riksens råds råde».56i Vad detta rent praktiskt innebar, förklaras av den reviderade regeringsformens art. 15 där formerna för regeringsbeslut närmare beskrivs. I rådet skulle beslut fattas enligt majoritetsprincipen - blev det lika röstetal, skulle den sida anses ha vunnit omröstningen som omfattade monarkens mening och på samma sätt om motsidan omfattade två riksråd mindre än den åsikt kungen stödde. Omskillnaden var större skulle däremot monarken alltid anta den åsikt somstöddes av majoriteten av rådsmedlemmarna eftersom detta råd enligt all förmodanvar »det säkraste och bästa». Större inflytande gavs kungen i de s.k. kabinettsärendena56- - mindre viktiga frågor rörande enskilda personers ansökningar, ärenden beredda av myndigheter där kungen stadfäste det föreslagna beslutet samt utnämningar av lägre tjänstemän i överensstämmelse med myndighets förslag - i vilka monarken hade beslutanderätt i närvaro av två riksråd. Högre tjänsters utdelande skulle, i motsats till bestämmelserna i 1719 års regeringsform, ske i rådet.5^>5 I frågor rörande krig och fred var kompetensen delad mellan kungen i rådet och ständerna: enligt regeringsformens bestämmelser ägde kungen rätt att freda riket emot anfall och ingå förhandlingar omfred, stillestånd eller förbund utan riksdagens hörande mellan ständermötena under förutsättning att riksdagen informerades omvidtagna åtgärder nästa gång den samlades. Anfallskrig krävde ständernas övervägande och samtycke.56‘t Lagstiftningsmakten lades helt i ständernas händer, undantagen en viss förordningsmakt för kungen i Lagerroth, Frihetstidens författning, s. 270-271; ang. Ulrika Eleonoras regering och hennes extensiva tolkning av RF:s bestämmelser, se MalmströmI, s. 212-230; särsk. s. 221-224. Regeringsformerna, konungaförsäkringarna m.m. finns (bl.a.) tryckta i Axel Brusewitz (utg.): Frihetstidens grundlagar och konstitutionella stadgar (1916), en utgåva som används i det följande. Det ortografiska återgivandet av texterna följer därför de av Brusewitz utarbetade och i hans företal (s. VI) redovisade metoderna för normalisering. 561 Rp 1720 art. 13 som förutomen betydelselös ändring i ordval är identisk med samma artikels lydelse i 1719 års RF. RF 1720 art. 20. RF 1720 art. 40; jfr. RF 1719 art. 34 enligt vilket stadgande regenten enbart hade skyldighet att ta rådets mening i övervägande för att sedan »efter godtycke befullmäktiga dem, sombehagas och finnas skickelige». 564 Rp 1720 art. 5-7; RF 1719 art. 5-7 innehåller i princip samma reglering. 559 560 563
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=