99 så at på intet ställe i den helige Skrifft en frij menighet finnes wara förbudit at sielf behålla Regementet, om dem så godt synes, och de dagligen förefallande Regerings Sysslor, som intet upskoff tåla, genomwisse deputerade eller Magistråts personer förrätta låta (hwilken Regementz Form kallas democratia) eller och updraga det samma antingen åt de förnämste eller förmögnaste i Landet, (aristocratia) eller åt en person allena, {monarchia) och detta sidsta ettdera utan alt förbehåld och med en aldeles obeskränckt Regerings rätt, eller under wisse genom Grund-Ordningar, Föreningar och Fördrag inskräkte wilkor, och således med förbehåld af en delacktighet uti Ofwerhetzwäldet, (regnurnpactis limitatum) så at wisse jura Majestatis eller rättigheter af den Konungslige mackten, til bägge sidors algemene bästa, utan menighetens, eller deras somden repruesentera, communication och samtycke ey måge ställas i werket. Silvius poängterade enväldets faror^^- för att slutligen ta ställning för ett »försicktigt wahl så wäl af de jura summi imperii eller högsta Ofwerhets wäldets rättigheter, som genom wisse afhandlingar och föreningar Regenten och undersåtarne emillan komma at inskränckias til desse senates bewillning, innan de ställas i wercket, som ock af tienlige medel och utwägar slikepacta och afsked behörigen at handhafwa».533 För Sveriges vidkommande förelåg genom 1634 års regeringsform och 1660 års additament resultatet av ett sådant övervägande.33-^ Som exempel på konstitutionella säkerhetsåtgärder från utlandet anfördes bestämda perioder för ständermöten, rådets uppgifter att däremellan bevaka ständernas rätt, att påminna regenten om hans plikter och i nödfall sammankalla ständerna för att förhindra ett kungligt maktövertagande samt ständernas rätt att avsätta en monark som överträtt sina befogenheter enligt fundamentallagen.335 Riksdagens utblåsning ägde inte rum som brukligt var på den i kallelsen utsatta dagen och ståndens ledamöter visade inte heller något intresse av att möta sin drottning. Den 21 januari sammankallades rådet, varvid den oroade Ulrika Eleonora bad rådsherrarna ombesked angående dröjsmålet och vad de själva ansåg i ämnet. Efter det att drottningen påbörjat överläggningen med att hålla fast vid sin arvsrätt och påminna områdets tidigare bifall visade det sig att rådets medlemmar hade ändrat uppfattning. Riksråden med Arvid Bernhard Horn i spetsen förklarade att det inte var fråga om personen utan omvägen till tronen. Då det fanns tre vägar till kronan och tronen - genom vapen, val eller arv - stod, under uteslutande av den första möjligheten, nu enbart valet till förfogande. Den av drottningen utsedde lantmarskalken, Per Ribbing, blev efterskickad för att redogöra för stämningen bland ståndens 53' [Silvius], § 21. 533 [Silvius], § 22. 533 [Silvius], § 23. 53'* [Silvius], % 24. 535 [Silvius], § 25.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=