92 gen från Gud men mer eller mindre fullständigt förmedlad av folket till dess utvalde härskare - medförde större möjligheter för undersåtarna såväl till direkt medverkan i statens styrelse som till motstånd mot en vrång överhet. Utanför dessa av såväl kyrklig och världslig överhet sanktionerade ramar för diskursen föll läror som förnekade människans inneboende sociala läggning resp. härskarens åtminstone principiella bundenhet till den gudomliga rätten. Hobbes och Machiavelli uppfattades somamoraliska och somett hot mot det gemensamma värdesystemet. Läror som antingen ifrågasatte eller ignorerade den etiska grund som samhället ansågs vila på motarbetades aktivt från kyrkornas predikstolar och universitetens katedrar. Vid universiteten i det tysk-romerska riket innebar framförallt Samuel Pufendorfs växande berömmelse att naturrätten mer och mer vann insteg på bekostnad av den intill dess förhärskande aristoteliska filosofin. Vanligtvis fann också det nya ämnet hemvist inomden filosofiska fakulteten, omän med intima förbindelser till den romerskrättsligt dominerade juridiska fakulteten. Naturrätten mötte huvudsakligen intresse i rikets protestantiska territorier, i samma miljö där tidigare politiken som akademiskt ämne börjat lösgöra sig från den praktiska filosofin. Utvecklingen gynnades starkt av motsättningarna mellan kejsaren och de protestantiska riksständerna. Den statsrättsligt-politiska debattens argument berikades av insikten att det tysk-romerska riket inte var identiskt med det antika medelhavsväldet, samtidigt somden romerska rättens relevans för dåtidens samhällsförhållanden ifrågasattes, bl.a. av Hermann Conring. I motsats till Bodins centralistiska suveränitetslära som vann bred acceptans i Frankrike, utvecklade protestanten Johannes Limnaeus den till den tyska konstitutionella situationen avpassade läran om det dubbla majestätet med folket eller dess företrädare sominnehavare av majestas realis och härskaren av majestaspersonalis, definierat av grundlagarna, legesfundamentals. Under tidsskedet efter westfaliska freden kompletterades de juridiskafakulteterna med lärostolar i juspublicum, inriktade på att med historisk metod undersöka och systematisera de faktiskt föreliggande författningarna rörande det tysk-romerska rikets styrelse. Ämnets påverkan av naturrättsliga argument var stor - framförallt inomden allmänna statsläran, jus publicum universale men också inomden nationella stz.tsr'i.x.ien, juspublicum particulare. Universiteten i Halle och Göttingen kom under 1700-talet att bli skolbildande för forskning och undervisning i juspublicumvarvid den politiska historien- under beteckningen historiapragmatica eller Reichs-Historie- tilldelades rollen av en statsrättslig hjälpvetenskap. Från att tidigare ha legat i gråzonen mellan filosofisk och juridisk fakultet var nu partikularstatsrättens tillhörighet till de juridiska disciplinerna obestridd; ämnet bidrog överhuvud till de båda akademiernas rykteomatt varadåtidens modernaste tyska universitet. Halleuniversitetet -och i mindre grad universitetet i Göttingen — lockade också svenska studenter. Under åren 1690-1741 skrevs 137 rikssvenska undersåtar in vid Halleuniversi-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=