91 romerska rätten och nya juridiska discipliner uppstod, dels inomdet romerskrättsliga systemet, dels utom. De framväxande nationalstaternas inhemska rätt och en mera nyttoinriktad syn på undervisningens innehåll gjorde sig märkbar, inte minst inomgränsområdet mellan filosofisk och juridisk fakultet. En alltmer sekulariserad naturrätt förenade sig med klassiska betraktelser av statslivet för att under det dynamiska sextonhundratalet i snabb takt anpassas till det praktiska behov av konfliktlösning, systematisering och utbildning somnationalstaten mötte i en orolig omvärld. Det övernationella universitetet blev allt mer en tanke somfick stå tillbaka för akademin somen centralt styrd fackhögskola, anpassad inte bara efter kunskapernas nyttighet utan även efter de politiska konjunkturerna. I det spektrum av statsuppfattningar som presenterades var uppfattningen om det samhällskonstituerande fördraget en förenande punkt. Tolkningen av det förmenta fördragets innehåll - och därmed också dess konsekvenser för undersåtarna - varierade emellertid. Av stor betydelse för lärornas mottagande var synen på människonaturen och på naturtillståndets karaktär. Den aristoteliska synen på människans medfödda böjelse för ett liv i samverkan med andra individer övertogs av den katolska kyrkan och efter reformationen av de lutherska national- och territorialkyrkorna. På samma senantikt kristna grund baserades läran om normhierarkin, omfattande indelningen i gudomlig rätt, naturlig rätt och positiv rätt. Inom ramen för dessa till dogm upphöjda uppfattningarna gavs möjlighet till alternativa lösningar: samhällsfördraget kunde uppfattas somett en gång för alla ingånget irreversibelt avtal omfolkets totala överlämnande av makten till överheten eller somett mer eller mindre villkorat uppdrag för överheten att tillvarata undersåtarnas intressen på bästa sätt. Gemensamt för båda inställningar var härskarens principiella bundenhet till åtminstone den gudomliga rättens bud. Beroende på uppfattningen av samhällsfördragets karaktär kunde bundenheten utökas till att omfatta naturlig rätt och positiv rätt - särskilt då avseende ömsesidiga avtal ingångna mellan överhet och undersåtar. Sådana avtal kunde omfatta frågor somkompetensfördelning, regler avseende maktutövning o.s.v. En fråga som uppstod i detta sammanhang var varifrån överhetens makt - dess majestas — egentligen härstammade. Kunde folket av egen kraft förläna härskaren den makt som enligt Bibeln tillkom överheten eller hade härskaren sin majestas genom gudomligt ingripande? Kunde majestas fördelas mellan olika samhälleliga inrättningar och vem var i så fall befallande och lydande, överhet och undersåte? Vad hände omhärskaren överträdde sina befogenheter som tillkom honomenligt den gudomliga lagen eller andra, lägre normer? Svaren varierade mycket utifrånsynen på det grundläggande samhällsfördraget: ett irreversibelt härskarfördrag legitimerade en stark - gärna direkt gudomligt sanktionerad - kungamakt med få, om några, möjligheter för undersåtarna att oskadliggöra sin härskare. En uppfattning om samhällsfördraget somen villkorad överenskommelse - med majestas visserli-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=