78 uppträtt som en lagstiftare utan som en kontrahent, som mycket väl kunde ingå även för sina efterträdare bindande avtal.Då Benzon-Buchwald senare tolkade Kongelovens art. 26, medgav han, att även kungens på avtal grundade bundenhet endast var »et moralsk Baand og en moralsk Forpligtelse, ikke ... nogen statsretslig, end sige juridisk Forpligtelse».'^"* Också Orsted ansåg, att kungens bundenhet vid bankoktrojerna endast grundade sig på dennes »retkjasre Tankemaade» och det intresse, som bundenheten hade för staten, då »alene Tilliden» kunde bevara penningvärdet stabilt. Den nationalliberalt sinnade Larsen tolkade kungens möjlighet att lagligen binda sig och sina efterträdare på ett sätt, somi själva verket rubbade enväldets grundvalar och möjliggjorde dess upphävande på ett legalt sätt. Det danska enväldet byggde sedan gammalt på tanken, att folket frivilligt och utan inskränkningar överlämnat all makt till kungen, och Larsen tog nu denna i folkets vilja förankrade legitimering som utgångspunkt för att relativera enväldets oföränderlighet. Redan Orsted hade konstaterat, att inte ens Kristian VII själv hade varit bunden av indfodsretten, då »der ikke var eller kunde vzere tilstaaet Folket noget Tilsyn med sammes Overholdelse» och då den inte var »en formelig Pagt med Folket».Larsengick med hänvisning till Orsted ut från att Kongelovens krav på oföränderlighet inte kunde tolkas så, att den »end ikke ved en i sig selv lovlig og retmtessig Overeenskomst imellem Konge og Folk nogensinde igjen kunde forandres», då en konstitution överhuvudtaget inte kunde få en »Characteer af absolut Uforanderlighed».'^-^ Kungens obundenhet av indfodsretten motiverades med Orsteds ord, medan de »vigtige Love» om provinsialständerna, som upprättade »en vedvarende organisk Statsinstitution», fick en särskilt förbindande kraft genomatt de genomföretagna val och ständernas verksamhet hade blivit »formeligen accepterede af Folket». Lagarna omprovinsialständerna var dock inte grundlagar främst därför, att lagstiftaren hade förbehållit sig rätten att kunna ändra demefter »Stjendernes Raad og Betxnkning», medan Larsen däremot ansåg, att kungen aldrig kunde upphäva själv ständerinstitutionen »i alt Fald ikke uden Stsendernes Samtykke».'^^ Bankoktrojernas förbindande kraft betonades i ännu starkare ordalag. Banklagstiftningen hämtade »sin bindende Virkning fra et lignende Fundament som de egentlige Grundlove, nemlig fra en Förening af contractma:ssig Natur», men detta rättsförhållande hade inte uppstått endast mellan regent och folk, utan mellan staten och alla dem, även utlänningar, somhade att göra med banken. Bankoktrojerna kunde emellertid inte betraktas somgrundlagar, dels för att de var stadgade för Se Berizon-Buchivald, s. 9 ff. Se Benzon-Buch'wald, s. 151; jfr Orsted, Haandbog I, s. 136 f. 195 Orsted, Eunomia I, s. 468. 196 Orsted, Haandbog I, s. 134. Larsen I, 2, s. 12. Larsen I, 2, s. 14 f. 198
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=