77 och var ett liberalerna stödande inlägg i den danska debatten om en författningsreform. Det sena enväldets statsrättsliga framställningar innehåller intressanta åsikter om de främst teoretiska problem, som förbudet i Kongeloven art. 26 för kungen att på något sätt rättsligen binda sig själv eller sina efterträdare medförde. I verkligheten var Danmark en rättsstat, och 0rsted berättar om den motvilja, som ett förslag till avskaffande av birke- och patronatsrättigheterna i början av 1800-talet väckte, då man hänvisade till kungens oinskränkta makt; ingen väntade sig nämligen en ordagrann tillämpning av Kongelovens bestämmclser.’*^^ Tagen efter bokstaven betydde ju bestämmelsen i art. 26 en allmän rättslig osäkerhet, och sist och slutligen, att kungen blev ställd utanför rättsordningen och förlorade sin egenskap av rättssubjekt, då han inte kunde ingå för honom själv bindande avtal. Problematiken var uppenbar redan på 1700talet, och en del stadganden förklarades i mer eller mindre högtidliga ordalag för orubbliga och bindande även för kungens efterträdare. Lagen omindfodsretten från år 1776 kallades »en virkelig Grundlov», och man tog löfte omdess bestående av då levande tronföljare. Den frihet, som beviljades bönderna genom stavnsbåndets upphävande år 1788, förklarades »uigjenkaldelig» och man tilläde, att den »paa ingen Maade kunde svarkkes eller indskra^nkes». Oktrojerna för Rigsbanken 5.1.1813 och för Nationalbanken 4.7.1818 förklarades, ehuru tidsbundna, bindande även för kungens efterträdare, liksom stadgandena omprovinsialständerna åren 1831 och 1834.^^^ I litteraturen rådde det enighet omatt endast Kongeloven kunde anses vara en grundlag.Däremot gick åsikterna starkt isär, då det gällde att motivera, varför de övriga lagarna, t.o.m. indfodsretten, som dock själv förklarade sig vara en grundlag, inte kunde betraktas som en sådan. Schlegel gick ut från att kravet på kungens och dennes efterföljares bundenhet av indfodsretten var ogiltigt redan därför, att det stred mot art. 3, 4 och 26 i Kongeloven »og mod Aanden af den 17de Artikel»; dessutomhade regeringen senare gjort ändringar i indfodsretten.'"^’ I ännu mindre grad kunde F omupphävandet av stavnsbåndet 1788 eller bankoktrojerna betraktas som grundlagar.Benzon-Buchwald ansåg, att indfodsretten inte var en grundlag, då detta skulle strida »mod Begrebet omSouvera;niteten», och detsamma gällde F 1788 och stadgandena om provinsialständerna. Då det var fråga om bankoktrojerna, ansåg BenzonBuchwald däremot med hänvisning till 0rsted, att kungen i detta fall inte hade 188 0rstcd, Mit Liv, s. 387 f. Se närm.trc Larsen 1,2, s. 13 ff. Schlegel, Statsret, s. 240; Larsen I, 2, s. 13; Benzon-Buchieald, s. 8. Se även Qrsted, Haandbog I, s. 133 ff. Schlegel, Statsret, s. 240. Schlegel, Statsret, s. 244. 190
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=