41 inflytande från Hegel.Resultatet var dock gott, och Olivecrona betecknade i Naumanns tidskrift boken som »en med särcieles reda och klarhet gjord framställning af den philosophiska rätts- och samhällsläran», som »med framgång» hade använts som lärobok i den juridiska preliminärexamen i Uppsala.- De rättsteoretiska texterna i band V verkar däremot inte vara redigerade av utgivarna; de representerar den unge Bornemanns ståndpunkter. Rättsfilosofins historia inleds av en redogörelse för bakgrunden till Kants filosofi, och därefter behandlas kantianismen, Fichte, och Schelling för att utmynna i Hegel, vars filosofi hade »Sandheden, Indsigten i Tingenes Viesen til sit Resultat» och som lade »Grunden til Reform af alle Videnskabens concrete Discipliner». Danska rättshistoriker har med något undantag betecknat Fr. Chr. Bornemann som en ledare för den filosofisk-spekulativa reaktionen mot 0rsted.^^ Det är naturligtvis en avvägningsfråga, om det är berättigat att tala om en direkt opposition mot 0rsted, men faktum är, att Bornemann redan i sin inledningsföreläsning år 1839, trots en devot hyllning till 0rsted, samtidigt på ett nästan försåtligt sätt framställde denne som en representant för en lägre stående, förvetenskaplig, rent praktisk jurisprudens. 0rsted var enligt Bornemann utrustad med en »gjennemtrccngende Skarpsindighed»; »en levende Retsanskuelse» och »et genialt Blik», men han hade börjat sin bana vid en tidpunkt, då rättsvetenskapen ännu »ikke var stort andet end Exegese». Bornemann förnekade inte exegesens stora praktiska betydelse, trots dess teoretiska brister. Genom antagandet att lagstiftaren alltid var förnuftig och genombristande historisk insikt hade man ställt upp lagtolkningar, som ingenting hade att göra med lagstiftarens egentliga vilja. Med tiden hade dock dessa tolkningar förvandlats till en fast praxis, så »at en ny Retsudvikling har fundet Sted, og at saaledes selve Exegesens uhistoriske Argumenter have frembragt en ny Historie».^'^ 0rsted hade förblivit vid detta »Exegesens productive Element^^. Hans »legislative Aand» skulle inte ha funnit tillfredsställelse i historiska studier, och hans, ehuru förtjänstfulla, rättsfilosofiska och moraliska skrifter visade, »at hans Talent ikke fortrinsviis hendrog ham til speculativ Ta:nkning». En exegetisk litteratur med »practisk Tendents», »Retskildernes Fortolkning», var dock endast rättsvetenskapens »Udgangspunct»."^® Bornemann drog med hjälp av Humboldts och Schellings universitetsideal en gräns mellan den orstedska praktiska lagfarenheten och den akademiska, vetenskapliga juridiken. De, somsatte likhetstecken mellan dessa båda, betrak37 Tamm, Rctsvidcnsk.iben, s. 135. Olivcaona, NaumT 1 (1864), s. 739 f. Bornemann V, s. 614 och 617. Dahl,, s. 196 ff.; Dalberg-Larsen, s. 248 f.; Tamm, Handbuch, s. 182 t.; Diibeck, s. 286 f.; jfr Stig Jorgensen, TfR 1966, s. 609 f.; se även Tamm, Skole, s. 46. Borfiemann V, s. 4 f. Omdetta föredrag; se även Tamm, Retsvidenskaben, s. 134. Bornemann V, s. 7.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=