32 sig att kritisera 0rsteds åsikter, råkade ut för dennes överlägsna, ibland brutala angrepp, utan att man dock i detta fall kan tala om olika vetenskapliga riktningar. Matthias Hastrup Bornemanns son Frederik Christian Bornemann (1810-1861), som överhuvudtaget kände dragning till en filosofisk rättsvetenskap och som hade klart hegelianska sympatier, brukar nämnas som den främste motståndaren till 0rsteds rättsvetenskapliga metod. Klart är också, att 0rsteds kasuistiska och osystematiska metod inte nödvändigtvis var helt tillfredsställande för de yngre forskare (t.ex. Aagesen), som accepterade den konstruktiva riktningen. 0rsted var själv den enda betydande rättsvetenskapsman, vars livsgärning helt skedde utanför universitetet. Paul Detlev Christian Paulsen (1798-1854), den främste uttolkaren av Slesvigs rätt, undervisade även han tidvis vid Köpenhamns universitet på 1820- och 1850-talen men fungerade främst somprofessor i Kiel från år 1825. Den vetenskapligt rätt obetydlige docenten Carl Christian Hall (1812-1888) lämnade universitetet år 1854 för politiken. Johan Nikolai Host (1780-1854) och Christian Poulsen Norbom Petersen (1799-1873) hörde till de outtröttliga praktiker, som producerade en aldrig sinande ström juridiska hjälpredor för allmänheten, men vilkas vetenskapliga insats naturligtvis var ringa. 0rsted dominerade helt den rättsvetenskapliga marknaden på 1810- och 1820talen, och villkoren i hans bekanta »skrivförbud» från år 1826 var sådana, att han de facto kunde fortsätta sitt författarskap till mitten av 1830-talet genom att slutföra sina före 1826 påbörjade arbeten. Medan ännu Dahl ansåg skrivförbudet ha varit ett »Martyrium» och en »Tragedie», som träffade ett författarskap i sin fulla blomstring, har Tammansett förbudets betvdelse sist och slutligen ganska ringa, då 0rsted på grund av sina allt mera betungande ämbetsuppgifter ändå knappast hade haft tid till mera omfattande arbeten.' Det är berättigat att liksomTammbetona, att 0rsted i själva verket redan på 1810-talet börjat trappa ner sin produktion. »Eunomia» (I-IV; 1815-1822) och »Arkiv for Retsvidenskaben» (I-VI, 1824-1831) består till stor del av tidigare skrivet och publicerat material. 0rsteds huvudverk »Haandbog over den danske og norske Lovkyndighed» (I-VI; 1822-1835), som var ett auktoritativt standardverk till slutet av 1800-talet, byggde även det på de tidigare utförliga recensionerna av Hurtigkarls lärobok i NjA, och skrevs dessutom till största delen efter skrivförbudet (band III-VI kom ut åren 1828-1835). Efter enväldets fall återupptog 0rsted sitt författarskap, dock utan att återgå till den egentliga juridiken, med undantag av en debattskrift om förslaget till ny grundlag. Den omfattande självbiografin »Af mit Livs og min Tids Historie, ■ Dahl, Fredrik \'I, s. XXIV och XXXIII; Dahl, s. 166 t.; Tamm, 0rsted, s. 16. Inte heller Jorgensen (0rsted, s. 94) ansåg sig kunna dela Dahls indignation, utan han nöjde med att beklaga det i och för sig korrekta tillvägagångssättet.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=