II. Den juridiska litteraturen 1. Danmark 1.1. Inledning: 0rsted och hans lärjungar 0rsted var den obestridde auktoriteten i dansk rättsvetenskap redan i den här behandlade periodens början (se del I, s. 234), och hans inflytande förblev avgörande ända till slutet av 1860-talet. Trots att 0rsted aldrig verkade som lärare vid universitetet, betraktade sig många av tidens professorer i andlig mening somhans lärjungar, och några hade också helt konkret varit det genom att ha 0rsted sommanuduktor under studietiden. Till 0rsteds närmaste elever bland professorerna kan man räkna Janus Lauritz Andreas Kolderup-Rosenvinge (1792-1850), Peter Georg Bang (1797-1861), Johannes Ephraim Larsen (1799-1856) och Anton Wilhelm Scheel (1799-1879) samt även Jens Olaus Hansen (1795-1854), som år 1828 efterträdde till gagnet, omän ej till namnet. Brorson som professor extraordinarius i den juridiska fakulteten. Av den följande generationen professorer, somutnämndes på 1840-talet, kan Andreas Frederik Krieger (1817-1893) och Frederik Terkel Julius Gram (1816-1871) räknas bland Orsteds lärjungar, medan Tage Algreen-Ussing (1797-1872), som tidvis stod i en skarp motsatsställning till 0rsted, närmast åkte snålskjuts på dennes prestationer. Den tredje, åren 1856-1862 utnämnda generationen professorer, Andreas Aagesen (1826—1879), Johannes Nellemann (1831—1906), Carl Goos (1835-1917) och Carl Georg Hoick (1834-1868) betraktade redan 0rsted närmast som ett historiskt arv, väl värt att förvalta; betecknande är, att Nellemann och Goos hörde till de första, som försökte sig på att historiskt sammanfatta 0rsteds betydelse som rättsvetenskapsman (se Inledning). Aagesens, Nellemanns och Goos’ verksamhet hör delvis till den följande perioden, och detta gäller i sin helhet de professorer, som utnämndes under periodens sista år, Johan Henrik Deuntzer (1845-1918) och Henning Matzen (1840-1910) eller i början av 1870-talet, Anders Christian Evaldsen (1841-1912). Man har i den rättshistoriska forskningen debatterat, omdet är berättigat att tala om en reaktion mot 0rsted från 1840-talet (se nedan III L). Klart är att 0rsteds egen generation. Hurtigkarl, Schlegel och Matthias Hastrup Bornemann, som blivit professorer redan i slutet av 1700-talet, inte lät sig helt bländas av 0rsteds prestationer; åtminstone var 0rsteds förhållande till Schlegel mycket ansträngt i början av 1800-talet (del I, s. 185 f.). En del vetenskapligt mindre betydande författare (Algreen-Ussing, Joh. Nik. Host), som dristade
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=