433 artiklar, då man främst vände sig till den bildade allmänheten. De rättsvetenskapliga debatterna kunde, såsom i Danmark, vara en täckmantel för politiska meningsskiljaktigheter, men de hade ofta en mera tidlös prägel: konkurrenter om en akademisk tjänst gick lös på varandra, en författare svarade på en i hans tycke oförskämd recension o.s.v. Striderna fördes ofta med en ungdomlig friskhet, och mycket personliga angrepp var allmänna utan att man i onödan sneglade på straffstadgandena om förolämpning. Rent vetenskapligt var debatterna däremot föga givande. Jag har i detta arbetes första del (s. 377) framhållit bristen på juridisk argumentering som en svaghet i 1700-talets rättsvetenskap. De under 1800-talet förda rättsvetenskapliga striderna verkade ingalunda alltid fruktbart på argumenteringens nivå. Däremot kan man påstå, att 0rsted, på gc^tt och på ont, införde den rättsvetenskapliga argumenteringen i Norden. Trots sin ovana att föraktfullt avfärda sina samtida danska motståndare bemödade sig 0rsted om att utförligt argumentera med de utländska, framför allt tyska författare, som han utnyttjade. Utförligheten kunde drivas in extremis, och 0rsted var inte heller den borne lagskrivaren, vilket t.ex. den mångordiga, argumenterande lagen om indiciebevis från år 1841 visar. De författare, som använde 0rsteds skrifter, blev dock tvungna att besvara utförligheten med utförlighet, om de önskade vinna tilltro för sina egna åsikter, vilket klart förbättrade argumenteringen. Ytliga referat av gällande stadganden utan egna tolkningsförslag eller ens utan ett uppmärksammande av uppenbara tolkningssvårigheter var dock fortfarande allmänna, därför att man gärna fyllde sidorna med på »Lesefriichte» byggande historiska översikter och fristående rättsjämförelser. Trots alla inre olikheter bevarade den nordiska rättsvetenskapen också under den historiska skolans blomstringstid sin egenart inomden europeiska doktrinen. De nordiska rättsvetenskapsmännen skrev framför allt en praktiskt betonad, empiriskt grundad bruksjuridik, inomvilken beaktandet av rättspraxis fick en allt större betydelse. 0rsteds ’realism’ och Schweigaards ’analytiskdeskriptiva’ metod kan användas som beteckningar för den samtida nordiska rättsvetenskapen i stort. Då rättsvetenskapsmännen samlades till det första nordiska juristmötet år 1872, kunde de blicka tillbaka på en lång gemensam tradition inom sitt fack.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=