431 svaret är uppenbarligen »både och». 0rsted var i många avseenden, inte minst i straffrättsliga frågor, starkt konservativ, men han hörde till de reformvänliga i Danske kancelli. Även många rättsvetenskapsmän (förutom 0rsted och Schweigaard t.ex. Falsen, Järta, Krieger) övergick på typiskt sätt från ungdomens liberalism till en senare konservatism, men Falsens biograf Einar 0stvedt hänvisar till att både Falsen och Järta endast försvarade sin ungdoms ideal och att deras liberalism alltid hade varit moderat och fientlig mot demokratin.'’ Även skandinavismens betydelse förblev sist och slutligen perifer. En antiskandinavism behövde inte betyda ett negligerande av nordiska kontakter: Brandt var starkt antiskandinavistisk och antidansk och betecknade unionen med Danmark som »Norges lange Fornedrelsesstand»,^ men han var ostentativt svenskvänlig, föreläste i Uppsala och blev kreerad till hedersdoktor i Lund. Ä andra sidan behövde skandinavismen inte komma till uttryck i en särskilt nordisk inriktning i rättsvetenskapliga arbeten. Endast Paulsen och redaktörerna för »Tidsskrift for Retsva^sen» (i synnerhet Schjorring) gav uttryck för skandinavismen i sina texter. Trots de nordiska rättsvetenskapsmännens likartade politiska sympatier utvecklade sig rättsvetenskapen mycket olikartat i de olika länderna. Danmark bevarade sin ledarställning även efter det, att 0rsteds författarskap hade upphört, och den danska juridikens bredd visas av att man hade flera utmärkta rättsvetenskapsmän, bl.a. Bang, Larsen, Kolderup-Rosenvinge, Scheel, Bornemann, för att inte tala om de forskare, sombörjade verka först mot periodens slut. I de andra länderna var ens någotsånär framstående forskare mera sällsynta: i Norge förutom Schweigaard, vars praktiska betydelse begränsades till straff- och processrätten, Lasson samt av den yngre generationen Aschehoug, Hallager, Brandt och Aubert. I Sverige var främst Schrevelius och Olivecrona beaktansvärda författare, medan de finländska juristerna Nordström och Palmen förtjänar att nämnas endast med tanke på juridikens allmänna nivå i Finland. Utvecklingen i de ’nya länderna’ Norge och Finland bildade varandras motpoler. I Norge gick rättsvetenskapsmännen från och med 1830-talet i spetsen för samhällsutvecklingen. Den norska rättsvetenskapen präglades av en pionjäranda: man skrev på eller utan officiellt uppdrag mer eller mindre lyckade förslag till nya lagar, lagstiftningspolitiken ansågs bilda en helhet tillsammans med rättsvetenskapen, och intresset för tillbakablickar i formav rättshistc^riska undersökningar var länge obefintligt. I Finland utgjorde rättshistoriska arbeten en mycket betydande del av den sparsamma rättsvetenskapliga litteraturen. Ostvedt, s. 622 f., 630 f. och s. 622 not 1. ^ Brandt, Odels- og Aasxdesretten, s. 15.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=