430 källeläran började man pliktskyldigast med »Volksgeist»-mytologin, men gick snabbt över till en praktiskt användbar rättskällelära, vars realismdock inte alltid var uppenbar, eftersom den höljdes in i den historiska skolans terminologi. Det var inte enbart Schweigaard, som avvisade den tyska idealistiska filosofin med dess avläggare inom rättsvetenskapen, även om andra avståndstaganden skedde snarare i gärning än i ord. De nordiska juristerna saknade det somden tyske historikern Thomas Nipperdey har kallat »die Theoriesucht der Deutschen und ihre Neigung zum Grundsätzlichen», och det är svårt att inse, att den nordiska rättsvetenskapen skulle ha blivit lidande på denna brist. Man struntade också högaktningsfullt i Savignys motstånd mot kodifikationer och skepsis mot ny lagstiftning överhuvudtaget. Framför allt i Norge, men även i Sverige och i Danmark, bestod en betydande del av den även av privatpersoner skrivna juridiken av lagförslag, kommentarer till officiella lagförslag, arbeten med starka de lege ferenda -inslag och liknande. »Lagstiftningsvetenskapen», 1700-talets moderiktning inomjuridiken, blomstrade i Norden somaldrig förr just under den historiska skolans tid. Trots den historiska skolans lära om rättens nationella särart var en omfattande rättsjämförelse med främmande länder ett så gott somobligatoriskt inslag i varje undersökning med vetenskapliga pretentioner. De nordiska rättsvetenskapsmännen stod den historiska skolan närmast inte vetenskapligt, utan politiskt. Liksom under 1700-talet (del I, s. 379) är en ’moderat konservatism’, en försiktig reformvänlighet, den etikett, med vilken man kan förse den överväldigande majoriteten av rättsvetenskapsmännen i de samtliga nordiska länderna. Det är av mindre betydelse, att en del av dessa betecknades/betecknade sig som liberaler eller nationalliberaler. De liberala anhängarna av en konstitution i enväldets Danmark blev snabbt försvarare av bestående förhållanden efter år 1848. 1830-talets förnvelseivrande intelligentia i Norge blev med tiden en stöttepelare för ämbetsmannastaten. Nordström, av de skuggrädda myndigheterna i Finland betraktad som en besvärlig person med liberala sympatier, visade sig efter flyttningen till Sverige vara en benhård ärkekonservativ. Naturligtvis fanns det även under denna period betydande nyansskillnader, t.ex. mellan den reaktionäre Schlyter och den unge bildstormaren Schweigaard, men radikala eller ens genuint liberala rättsvetenskapsmän saknades så gott somhelt. Den intressegemenskap, som rådde mellan de konservativa och de nationalliberala, kom till synes i talrika partibyten, men också i att eftervärlden ofta har haft svårt att sätta en politisk etikett på de mest aktiva rättsvetenskapsmännen. Sedan slutet av 1800-talet har man i norsk historieforskning debatterat, om Schweigaard var konservativ eller reformvänlig;'* det riktiga ■* Se Sorensen, s. 16 tt.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=