429 fick nämnvärd betydelse utanför landets gränser. Unionen mellan Sverige och Norge ledde av litteraturen att döma i allmänhet inte till närmare kontakter mellan ländernas rättsvetenskapsmän. Det är något av en paradox, att Schweigaard i sitt anatema över den tyska rättsvetenskapen framställde 0rsted som ett alternativ, eftersom denne i sitt författarskap i hög grad var beroende av den av Schweigaard fördömda doktrinen. SåsomTammhar visat i sin doktorsavhandling, byggde 0rsteds författarskap i hög grad på lån från den tyska rättsvetenskapliga litteratur, som han var en eminent kännare av. 0rsted var ingalunda den ende, somöste ur den rika tyska doktrinen, utan detta var ett gemensamt drag för snart sagt periodens alla nordiska rättsvetenskapsmän; inte heller Schweigaard saknade kännedomomtysk juridik. Varje rättsområde i Norden hade sina auktoriteter: i civilrätten bl.a. Savigny, Puchta, Wächter, i straffrätten till en början Feuerbach och senare den allt mera dominerande Mittermaier, i statsrätten Mohl och i rättsfilosofi och rättshistoria förutom Savigny även Gans och Hugo. De nordiska rättsvetenskapsmännen var utpräglade eklektiker, och det i Tyskland myntade uttrycket »Savigny und kein Ende» blev därför aldrig verklighet i Norden. Då det här talas om »0rsteds och Savignys tid», får alltså Savigny representera hela den tyska doktrinen med dess olika riktningar. I synnerhet Hugos betydelse för den nordiska rättsvetenskapen under förra delen av 1800-talet kan knappast överdrivas. Redan hans starka ställning i Norden gör det mera adekvat att beteckna den behandlade perioden som en brytningstid i stället för som en den historiska skolans tid. Den unge Hugo hade fått en varm förespråkare i Schlegel, och Hugos inflytande förblev stort även efter det, att han i Tyskland överflyglats av Savigny och den historiska skt^lan. De nordiska rättsvetenskapsmännen tycks med få undantag sist och slutligen ha känt större själsfrändskap med den empiriskt tänkande Hugo än med den historiska skolans i idealismens dimhöljen insvepta historiesyn, och också tredelningen i rättshistoria, rättsdogmatik och rättsfilosofi vann allmän anslutning, medan man vägrade att betrakta all rättsvetenskaplig forskning som ’historisk’. Detta är så mycket mera anmärkningsvärt, som Hugo inte längre var någon moderiktig auktoritet i sitt hemland. Medan man i nordisk rättsvetenskap gärna i tid och otid svor i Savignys namn, förblev Hugo därför den anonyme förebilden, vars ställningstaganden ofta upprepacies utan angivande av källan. Man bör vidare komma ihåg, att också den centrala delen av den historiska skolans lära, historiemetafysiken och idealismen, överhuvucitaget med några, främst danska undantag förblev tämligen främmande för nordisk doktrin. Asikterna om rättshistoriens betydelse och plats inom juridiken byggde på Hugos lära, inom rättssvstematiken hade man föga till övers för det ’inre’ systemet, och man eftersträvade främst en ändamålsenlig dispc')sition, i rätts-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=