425 mast gradskillnader i ställningstagandena till de olika bevisteorierna. Detta är så mycket mera förvånande som en anhängare av den legala bevisteorin endast behövde ty sig till en strikt tolkning av gällande rätt. Missförhållandena med den legala bevisteorin hade dock blivit för uppenbara för att någon, med undantag av ett par konservativa jurister som Delidén och Strussenfelt, på allvar kunde kräva ett strikt fasthållande vid denna. Den förhärskande meningen var för en fri bevisprövning modifierad med vissa vägledande lagregler; endast i undantagsfall (Hage, Kreiiger) förkastade man också sådana stadganden. I civilprocessrätten var man dock i högre grad beredd att acceptera legala bevisregler och presumtioner, eftersom parterna i sitt handlande redan på förhand kunde beakta sådana regler. I detta fall var förra delen av 1800-talet en övergångstid, och på 1860-talct tog man steget fullt ut och godkände den fria bevisprövningen även i civilprocessen (Kreiiger, Nellemann). Det kan också framhållas, att de rättsvetenskapsmän, som hade domarerfarenhet (0rsted, Lasson), var de första, som krävde en övergång till den fria bevisprövningen. Risken för domargodtycke tycks aldrig ha betraktats som någon större fara av de nordiska rättsvetenskapsmännen, medan man nog ansåg, att vägledande regler kunde vara nyttiga för domaren. Man motsatte sig inte heller den fria bevisprövningen inklusive indiciebeviset av rättssäkerhetsskäl (Delidén var det enda undantaget), utan man framhöll tvärtom, att ett förkastande av indicier ledde till ohållbara resultat, då många uppenbara brottslingar skulle frias i ett sådant fall (Bang, Lindblad, Knut Lagus). Svårigheterna i övergången till en fri bevisprövning berodde på att den gamla lagen fortfarande gällde. Man ansåg sig i Sverige ofta tvungen att kapitulera för detta faktum(Lindblad, Naumann, Kreiiger), medan man i Danmark däremot oftare var beredd att genomdjärva nytolkningar (0rsted, Nellemann) eller genomatt med gillande referera gällande praxis (Bang) propagera för den fria bevisprövningen. 0rsteds tolkning, att gällande rätt sedan gammalt tillät en fri bevisprövning, hade en sådan genomslagskraft, att Larsen på 1840-talet kunde påstå, att 1841 års förordning om indiciebeviset i brottmål endast uttryckligen stadfäste redan tidigare gällande regler, och Nellemann förläde slutligen övergången till en fri bevisprövning redan till tiden före Danske Lovs antagande. Då det är frågan om de nordiska rättsvetenskapsmännens beroende av varandra och av utländsk doktrin, kan man naturligtvis igen framhålla 0rsteds betydelse som förebild och hans stora inflytande på den nordiska rättsutvecklingen. Få författare visade visserligen sitt beroende av 0rsted så öppet som Lasson, men 0rsted förekommer i texten och fotnoterna också i t.ex. Bangs, Hages, Nellemanns, Lindblads, Kreiigers och Knut Lagus’ framställningar. 108 bör dock nämnas, att uppslutningen bakom den fria bevisprövningen inte var fullständig bland juristerna ens på 1860-talet: den nationalliberale Kriegcr skall i proeesslagkommissionen ha motsatt sig införandet av den fria bevisprövningen med hänvisning till att »Parterne trarnger til nogen Beroligelse i Lovene for ej ganske at prisgives til Dommeren»; seJorgctiscfi, Krieger, s. 166. 108
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=