423 att belysa det redan bevisade brottets subjektiva sida, dolus, culpa, egennytta, tillräknelighet o. likn., och Schweigaard hade inget att invända mot en sådan indiciebevisning.‘^‘^ I det senare fallet kunde indicier antingen användas till att fylla ut ett direkt, men ofullständigt bevis, t.ex. att ett vittne hade iakttagit gärningen, eller också hade man vid sidan av indicierna inte »noget Bevisdatum, der umiddelbart stadfcester det, som er Bevisets sidste Gjenstand». Domstolarna visade enligt Schweigaard ändå inte samma betänkligheter att godta indicierna som utfyllnad som då det var fråga om en ren indiciebevisning, trots »den stt:)re yEngstlighed, hvormed man i vor Rettergang grunder nogen Dompaa andet Beviis end det, der i Loven ligefremer stadf3estet».'°° Schweigaard ställde sig själv tvivlande till fällande domar i brottmål enbart på grund av indicier. I motsats till en del andra norcfiska författare ansåg han indiciebevisningen i sig ha mindre värde än ett direkt bevis genomvittnen eller den anklagades bekännelse; skillnaden berodde på »Overbeviisningens Grund». Visserligen var det vid »ethvert historisk eller juridisk Beviis» möjligt, att det inte stämde överens med verkligheten, och vittnena kunde ha avtalat om mened eller den anklagade kunde ha avlagt falsk bekännelse. Det för Schweigaard avgörande var dock, att vid en direkt bevisning »en Feiltagelse ikke kan finde Sted uden at Nogen derfor ba;rer det moralske for ikke at sige det juridiske Ansvar. Og det er denne moralske Garantie sommangier ved det ublandede Indiciebevis...».’°’ Man kunde dock inte helt avvisa en ren indiciebevisning i brottmål. Avsnittet om indiciebeviset innehåller flera rättsfall från Hoyesterett, och Schweigaard hänvisade till bl.a. två domar från år 1832 och 1848, då Hoyesterett i två helt klara fall utmätt dödsstraff på grund av Indicier. Schweigaards ambivalenta inställning framgår av att han som ett slags försvar för förfarandet nämnde, att den dömde i dessa två fall efter slutlig dom hade erkänt sitt brott.'®- OmSchweigaard endast med förbehåll kan betecknas som en anhängare av den legala bevisteorin, kan detsamma också sägas om Hjelm. I sitt »Udkast ... til almindelig Rettergangslov» (1853) ställde Hjelm upp mycket detaljerade regler ombevisvärderingen, bl. a. vittnesbeviset. Huvucf regeln var en moderniserad version av NL 1-13-1: »Som fuldt Beviis for en Kjendsgjerning ansees i Almindclighed dens middelhare eller umiddelbare Stadfxstelse ved to vidnedygtige og umista;nkelige Personers beedige Forklaringer, naar de i det va:sentlige stemme overeens, og der hverken i deres Indhold, i Gjenstandens Beskaffenhed, eller i andre oplyste Omstxmdighcder findes Noget, der sva;kker deres Trova;rdighed.» Schxi'cigaard /, s. 779 t. Schu'eigaard /, s. 782. Schu-eigaard /, s. 783. Schii'cigaard I, .s. 786 f. 100 101 102
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=