421 i Högsta domstolens och hovrätternas praxis fanns många prejudikat, som visade, att i livssaker »den naturliga indireeta bevisningen vunnit full hätd».*^*^ Knut Lagus godkände »den redan af 1734 års lag omfattade princip, att ej någon ensamt på grund av circumstantiell bevisning får fällas till dödsstraff». Han medgav, att denna inskränkning var »en inkonscqvens i den engång antagna principen omden circumstantiella bevisningens förmåga att, i likhet med den direkta, åstadkomma full juridisk visshet», men ansåg ändå inskränkningen berättigad, då dödsstraffet omöjliggjorde ett rättande av begångna misstag.Lagus nämnde också, att denna inskränkning fanns i de flesta nyare brottmålslagarna, och han motsatte sig uttryckningen och med namns nämnande Lindblads ovan anförda åsikt, eftersom det uteslutande var domstolens utslag, som »i och för sig bör innehålla full garanti för domens rättvisa», och »benådningsrätten sålunda blefve uttänjd öfver sin egentliga bestämmelse». Det är uppenbart, att Lagus’ åsikt inte byggde så mycket på tvivel omindiciebevisningens värde sompå hans motstånd mot dödsstraffet överhuvudtaget. Schweigaard var den mest prominente motståndaren till en fri bevisprövning, även om han endast godkände den legala bevisteorin med många modifikationer och det såtillvida inte rådde några större meningsskiljaktigheter mellan honom och Lasson.I den första delen av sin processrätt (1849) framställde han visserligen endast gällande stadganden, som byggde på den legala bevisteorin, men detta skedde utan kritik c')ch utan att på ett allmänt plan egentligen nämna alternativet, den fria bevisprövningen. Han definierade utan kritiska kommentarer den juridiska vissheten så, att begreppet uttryckte »en Vishedsgrad, hvis Maalestok ikke ligger i cn Persons individuellc Bedommelse, men i Loven, hvorfor det ligesaavel er muligt, at Dommeren kan blive tvungen til at tage Noget som beviist, der, hvis Sagen överlädes til hans personlige Bedommelse, ikke kunde antages, som omvendt, at et Factum af ham maa forkastes som ubeviist, om hvis Sandhed han for sit Vedkommende er forvisset.» Schweigaard var dock medveten om, att »ikke den störste Mangfoldighed af Lovregler vilde formaae at afgive nogen afgjorende Norm» för vad som krävdes för ett påståendes sanning, och att NL 1-13-1 visade, »at ingen objectiv Kreiigcr, s. 115. Knut Lagus, .s. 79 f. Knut Lagus, s. 80 not 90. Michalsen bcteckn.ir, TfR 1997, s. 385, både Schweigaard och Lasson somanhängare av »en moderat legal bevisteori», vilket är helt riktigt, eftersom Michalsen anser ett krav pä vägledande regler vara en variant av den legala bevisteorin. Jag anser dock, att kravet pä att domaren i vissa fall mäste döma mot sin övertvgelse, är den avgörande skillnaden mellan den legala bevisteorin och den fria, och jämfört med Michalsen, TfR 1997, s. 385, vill jag därför ocksä något kraftigare betona nyansskillnaderna i Schweigaards och Lassons framställningar.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=