420 Frågan om användandet av dödsstraff, då den fällande domen byggde enbart på indicier, fungerade som ett memento för mången anhängare av den fria bevisprövningen. Bang förutspådde, att dansk rättspraxis »muligen efterhaanden kan nxrme sig til hvad der antages i andre Stater ... hvor det ei, somhos os, er noget uhort, at Livsstraf er idomt ifolge et Indiciebevis».^^ Hage godkände i praktiken regeln omatt dödsstraff inte fick dömas på indicier, men han ansåg regler som denna i princip »mindre rigtige og endog farlige som Undtagelser; de synes fremkaldte af en maaske ubevidst Mistillid til de juridiske Domstole».^^ Lasson ansåg, att indiciebevisning inte utgjorde något hinder för utmätande av dödsstraff. Aena sidan var det enligt honom»uden Tvivl det retteste, ikke at tage noget Vccsentligt Hensyn til Straffens Storrelse, men blot at see paa, om Indicierne ere bevisende nok», men även denna svaga inskränkning gällde inte dödsstraffet. »Ved at undtage Dödsstraffen fra at kunne begrundes ved Indicier, vilde Lovgiveren ogsaa tilkjendegive, at han ei anseer denne Beviismaade aldeles tilforladelig, men dog god nok, naar Sagen gja:lder JEre og Frihed, hvilket var meget beta:nkeligt».*^^ Lindblad noterade, att det svenska kriminallagförslaget godkände indiciebevisning i brottmål med undantag av att ingen fick dömas till döden utan egen bekännelse eller utan två vittnens trovärdiga vittnesmål. Lindblad måste visserligen erkänna »den humanitet», som låg bakomdetta stadgande, men han riktade också kritik mot detta förslag i omLasson påminnande ordalag. Lindblad ansåg det inte lämpligt, att »i sjelfva Lagen uttala misstroende till ett af Lagen godkändt bevisningsmedel, eller, rättare, till domarens förmåga och skicklighet att pröfva verkan deraf», och enligt honomvar det bättre, att kungen benådade från dödsstraffet, om det uppstod tvivel om bevisningens tillförlitlighet. Man undvek på detta sätt »den inconsequence, som ligger deruti, att Domstolarne anses äga tillräckligförmåga att pröfva, hvilka indicier böra gälla för full bevisning, då fråga är omförlust af ära, frihet för lifstid m. m., men icke då fråga är ombrott, som Lagen belägger med lifsstraff». Kreiiger konstaterade, att den åsikten »ännu spökar hos både författare och i lagarne», att den indirekta bevisningen skulle vara mindre värd än den direkta och att man därför hade ställt speciella krav såsomkvalificerad domarpluralitet och förbud mot dödsstraff vid indiciebevisningen. Då den indirekta bevisningen innefattade »lika stor, ja större säkerhet än den directa», så fanns det ingen anledning till sådana föreskrifter.*^^ Kreiiger nämnde med gillande, att det 88 Bang - Larsen II, s. 107. Hage, s. 107. Lasson, Proces II, s. 138. Lindblad, s. 262 1. Kreiiger, s. 128 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=