419 helst7^ Naumann motsatte sig främst användandet av olika extraordinära straff. Omden legala bevisteorin var otillräcklig eller felaktig, fick dock »i intet fall ... åt domarens godtycke öfverlemnas att sjelf tillskapa andra reglor för pröfvande af bevisningens verkan», utan man måste då reformera själva straffprocessen. Kreiiger återkomunder signaturen »J. Kr.» några år senare till frågan i artikeln »Bör fängelse å fästning längre bibehållas i Sverige såsom medel att förmå tilltalade personer till bekännelse?». Förutom att besvara frågan nekande krävde Kreiiger också, att den indirekta bevisningen borde tilläggas »full gällande kraft», eftersom den »osäkerhet, som vidlåder den direkta bevisningen, förefinnes i vida mindre grad hos den indirekta».Även Kreiiger förutsatte dock, att detta endast kunde ske genom en lagändring. Även i finländsk doktrin tog man öppet ställning för den fria bevisprövningen redan i slutet av 1850-talet. Knut Lagus påtalade i sin avhandling om dödsstraffet (1859; se även ovan 3.2.) bristerna i den legala bevisteorin.Lagus ställde »en på principen af jury eller legal bevisteori byggd brottmålsprocess» mot varandra, och han påpekade utan att öppet ta ställning för jurysystemet, att den legala bevisteorin »ingalunda gifver något säkert värn emot ett dråp i lagens namn». En »van och erfaren rannsakningsdomare» kunde visserligen ofta upptäcka en »öfverenskommelse emellan tvenne menediska vittnen», men å andra sidan hade »äfven erfarenheten visat, huru partihat, illvilja och egennytta segrande trotsat öfver den utmärktaste domaretalangs skarpsinnighet». Å andra sidan berömde Lagus en del av bevisreglerna i 1734 års lag, i synnerhet stadgandet, att ingen fick dömas till dödsstraff enbart på grund av egen bekännelse (RB 17:26).^^ Lagus betonade i likhet med sin tydligen främste förebild Lindblad indiciernas stora betydelse i brottmål, eftersomman i synnerhet vid grövre brott sällan hade tillgång till direkt bevisning. Utan indicierna »skulle rättvisan ofta stå redlös och förgäfves famla i ett mörker», varför domaren enligt Lagus måste »hafva rätt att fälla blott på grund af förevarande bindande omständigheter».^^ Även Montgomery förordade i en artikel år 1867 ett avskaffande av »det formella bevisningssystemet» och ville i stället införa jury och »i verkligheten genomförd offentlighet vid domstolsförhandlingarne» som en garanti mot domargodtycke; han motiverade senare (1880) utförligt sitt ställningstagande för den fria bevisprövningen. Naumann, NaumT 1 (1864), s. 630 f. Naurnann, NaumT 1 (1864), s. 635. Kreiiger, NaumT 5 (1868), s. 605 f. Kreiiger, NaumT 5 (1868), s. 609. Jfr Pihlajamäki, s. 139 f., 142 och 154 ff., sominie uppmärksammat Lagus’ avhandling. Knut Lagus, s. 76 f. Knut Lagus, s. 77 f. Knut Lagus, s. 79 f. Motitgomery, JF"T 1867, s. 15. Se närmare Pihlajamäki, s. 152 ff. 77 28
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=