418 olämpliga. De var onödiga, omde inte innehöll annat än vad som fanns »i de naturliga bevisningsreglorna», och skadliga, om de stred mot dessa. Som ett exempel på en naturlig regel nämnde Kreiiger, att »full giltighet ej kan tilläggas ett enda vittnes intyg, så framt detta ej styrkes af omständigheterna», eftersom en omtänksam människa inte inrättade sina handlingar i viktiga angelägenheter »efter en enda persons uppgift, denne sistnämnde person må hafva hvilka qualificationer som helst». Det var därför onödigt att stadga i lag, att ett enda vittnes berättelse inte ägde full beviskraft, men också olämpligt att bestämma, att två vittnens överensstämmande uppgift utgjorde fullt bevis, »antingen lagen tillägger denna öfverensstämmelse en conclusiv verkan, eller endast berättigar men ej ovilkorligen ålägger bevispröfvaren att betrakta öfverensstämmelsen som fullt bevis». Kreiiger betraktade alltså även vägledande regler som ickeönskvärda, eftersom en föreskrift, »som endast lemnar bevispröfvaren rättighet att antaga två vittnens sammanstämmande uppgift såsomfullt bevis medför den olägenhet, att bevisningspröfvaren förledes att utan närmare undersökning, godkänna en bevisning somi det concreta fallet ... ej förtjenar att antagas såsom giltig». Endast om domaren var moraliskt övertygad, fick han »stödja sig på en viss bevisningsquantitet». Kreiiger ansåg vidare, att indicier var lika tillförlitliga som direkt bevisning (se nedan). I motsats till Lindblad (och även t.ex. Mittermaier) ansåg Kreiiger, att fullt bevis, dvs. moralisk säkerhet kunde erhållas även genom ett enda indicium.^'^ Kreiigers förteckning över acceptabla bevisningsregler visar, att han i själva verket var för en helt fri bevisprövning. Regler borde endast fastställas »1) för att bestämma de bevisningsmedel, hvilka lagen anser såsom giltiga, 2) för att föreskrifva vissa former vid vissa transactioners ingående, 3) för att fastställa lagliga prxsumtioner i civila mål och mindre brottmål»; i det sistnämnda fallet måste dessutom lagstiftaren »vara försiktig vid deras begagnande», då »moralisk visshet endast tillfälligtvis kan vinnas genom legala prarsumtioner». I Sverige fortsatte man somnämnt att insätta för grova brott anklagade personer på bekännelse, dvs. i fängelse för obestämd tid, ännu på 1860-talet, och i den första årgången av den s.k. »Naumanns Tidskrift» vände sig utgivaren i artikeln »Omtortur, absolutio ab instantia och anklagades insättande på bekännelse, enligt Svensk lag» mot denna kvardröjande form av tortyr. Naumann konstaterade, att domaren var bunden av RB:s bestämmelser, som byggde på den legala bevisteorin, och han godkände inte den ibland framförda åsikten, att domaren t.ex. kunde utsträcka verkan av indiciebevisningen hur långt som Kreiiger, s. 118 f. Kreiiger, s. 80. Kreiiger nämnde själv, att Filangieri, Mittermaier och Hall hade krävt minst två indicier. Kreiiger, s. 123. 73 7,t
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=