417 såväl den legala bevisteorin somden fria bevisprövningen samt påpekandet, att den fria bevisprövningen var att föredra i straffprocessen, men den legala bevisteorin i civilprocessen, »allenast Domare icke alltför strängt bindas af positiva föreskrifter, utan något utrymme lemnas för deras fria reflexion»,^^ allt detta är direkt taget ur Bangs framställning, somju i det sistnämnda fallet också upprepade 0rsteds åsikt. I likhet med Bang kunde Schrevelius också konstatera, att inhemsk rätt byggde på den legala bevisteorin. Då Schrevelius endast behandlade civilprocessen, var han i högre grad än Bang för den legala bevisteorin utan att helt försvära sig till denna, såsomovan visats. Schrevelius var också i fråga om indiciernas betydelse mera bunden av lag än Bang, då DL helt saknade allmänna stadganden omindiciers värde som bevis, medan RB 17:30 betraktade »bindande omständigheter och liknelser» som halvt bevis. I likhet med Lindblad använde Schrevelius ett så vidsträckt indiciebegrepp, att det omfattade också s.k. nödvändiga indicier, och han kunde därför konstatera, att dessa enligt sakens natur åstadkom full bevisning, men han tilläde med hänvisning till Bang och Larsen, att också vissa psykiska och fysiska fakta endast kunde bevisas med hjälp av indicier.Återigen med hänvisning till Bang och Larsen ansåg Schrevelius även, att också vanliga indicier kunde omkullkasta ett fullt bevis t.ex. med vittnen. Visserligen ägde de direkta bevisningsmedlen »såsom sådana företrädet, men detta hindrar dock icke att flere sammanstämmande Indicier kunna i den mån försvaga verkan af ett direct bevis, att derpå intet afseende kan göras». Kretiger godkände däremot i sin »Om Indirect Bevisning» (1861) den fria bevisprövningen utan inskränkningar. Han berömde 1734 års lag, eftersom den innehöll »vissa modificationer i den stränga bevistheorien, hvilka det är högst ovanligt att finna medgifna den tid då nämnde lag stiftades» och eftersom den dessutom gav »domaren ej ringa myndighet i afseende på bevisningen».^* Kreiiger påpekade, att då det var omöjligt att ge fullständiga föreskrifter om »den directa bevisningens qualitet», så ledde försöket att utfärda sådana stadganden dels till att man emellanåt var tvungen att godkänna sådana bevis, »som påtagligen ej eger de qualifikationer, hvilka de borde hafva, dels fullt tillförlitlig bevisning måste uteslutas, derför att på densamma ej inträffa de omständigheter, somlagen uppställt såsomerforderliga för dess antagande».^- Även stadganden omden direkta bevisningens kvantitet, såsom bestämmelser om det antal vittnen, som krävdes för fullt bevis, var enligt Kreiiger helt Schrevelius, Civil-Process, s. 253-256. Schrevelius, Civil-Proccss, s. 256. Schrevelius, Civil-Process, s. 351 f. och 354. Schrevelius, Civil-Proccss, s. 363. Kreiiger, s. 127. Om Kreugers arbete, se även Inger, Erkännandet, s. 246 ff. och Pihlajamäki, s. 137 f. Kreiiger, s. 121 t.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=