416 Lindblad påpekade också, att »den allmänna rösten» under senare tid hade »högt uttalat sig» mot »lämpligheten af värjemålsed i brottmål, sakers lemnande till framtiden och personers insättande på bekännelse, äfvensom extraordinära straff, då full bevisning saknas».^® Lindblads utförliga framställning av indiciebeviset visar också, att även han endast godkände den fria bevisprövningen med vissa inskränkningar. Indicierna var mycket viktiga i synnerhet i brottmål: »Försynen ställer dessa stumma vittnesbörd i förening med menskliga handlingar och företag, för att sprida ljus der domaren eljest skulle befinna sig i fullkomligt mörker.»^' Enligt gällande svensk rätt kunde enbart indicier inte medföra fullt bevis, »utan blott mer än half», och Lindblad var inte heller beredd att godkänna en förändrad rättspraxis utan lagändringar. Trots att man allmänt insåg, att »den allmänna säkerheten icke är väl vårdad och bevarad, om Lagen frånkänner indicier full beviskraft», fick man nöja sig med att insätta på bekännelse för grova brott anklagade, »så länge den Lagstiftande Magten icke tillåter domaren att på bindande liknelser och omständigheter grunda en fällande dom».^- En ny lagstiftning fick liksom doktrinen ställa upp »allmänna reglor ... till ledning» vid prövningen av indiciers beviskraft.Lindblad förordade också vissa legala inskränkningar i den fria bevisprövningen av indicier. Den österrikiska lagen av år 1833, »hvilken innefattar det bästa, som i lagstiftningsväg hittils blifvit åstadkommet» omindicier, bestämde dessas antal, och Lindblad ansåg, att det i lagen måste bestämmas, »att indicierna bör varaflera» för en fällande dom.^"^ Detta krav är något inkonsekvent, eftersom Lindblads indiciebegrepp var så vidsträckt, att det omfattade också ett »physiskt nödvändigt» sammanhang, t.ex. det att man av en kvinnas graviditet kunde sluta sig till att hon haft samlag. Man kunde anta, att Schrevelius skulle ha varit för en fri bevisprövning, eftersom hans största auktoriteter 0rsted och Savigny godkände denna. Sin vana trogen inledde Schrevelius sin framställning av bevisrätten i läroboken i civilprocessrätt (1853) med en hänvisning till föråldrade dissertationer, bl.a. Daniel Solanders »De probatione, speciatim duorumtestium» (1739; se del I, s. 99 f. och 338), men förteckningen avslutas dock av Lindblads »Läran om bevisning».Den verkliga förebilden var dock Bangs och Larsens processrätt, somnämns på nästan varje sida och somSchrevelius ofta refererade så gott som ordagrant. Den allmänna läran om juridisk visshet, liksom argumenten mot Lindblad, s. 236. Lindblad, s. 233. Lindblad, s. 245 och 265. Lindblad, s. 251. Lindblad, s. 262. Lindblad, s. 234 f. Schrevelius, Civil-Process, s. 253.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=