415 med hjälp av sådana ändå ibland kunde »tilveiebringes en kraftigere Overbeviisning end ved Vidner».^'* Han ansåg det lika litet »tilraadeligt, i Almindelighed at kra:ve et vist Antal ... af Kjendetegn (t. Ex. fire), somat gjore en specifieret Opregnelse for Dommeren af de Omstamdigheder, hvorpaa han maa bygge», och tilläde, att man kunde lämna det till domarens »Tact og Skjon ... at afgjorc saavel Indiciers som ethvert andet Beviismiddels Beskaffenhed, Antal og Styrke».5-'’ Detta påstående tyder på, att de av Lasson önskade vägledande reglerna skulle vara av en mycket allmän natur. I Sverige innehöll redan 1826 års civillagförslag uttalanden till förmån för den fria bevisprövningen, men i litteraturen höll man på den legala bevisteorin till början av 1840-talet.I den svenska juridiska litteraturen var Lindblad den förste anhängaren av en fri bevisprövning, dock med vissa modifikationer. Lindblad framhävde frågans politiska aspekter. Inställningen till bevisprövningen, som nära hängde samman med frågan om juryinrättningen, var beroende av envars politiska åsikter. Anhängarna av den legala bevisteorin ville främst »skydda den borgerliga friheten och säkerheten samt de bestående rättsförhållandena», och de fruktade för ett domargodtycke, medan de, »som företrädesvis fästa afseende på det borgerliga Samhällets och den verkliga sanningens intresse,» ville antingen helt slopa alla bevisregler, eller godkänna sådana bara »med den inskränkning, att dessa reglor böra tjena domaren endast till ledning, men icke till ovillkorlig efterrättelse».-'’^ Redan Lindblads definition av motståndarna och anhängarna till den fria bevisprövningen visade, var hans egna sympatier låg, och han var en anhängare av den fria bevisprövningen i en modifierad form. Lindblad presenterade sin åsikt i ett nötskal så; »Genomdenna framställning ..., torde den mening finnas tillräckligt motiverad, att Lagstiftaren bör uppgifva alla försök att genom ovillkorliga lagbud binda Domstolarne vid sanning och rätt, och i stället låta det bero af domarens på redlighet och urskillning grundade pröfning, huruvida de i hvarje serskildt mål förebragta bevis äga eller sakna trovärdighet; men likväl inte lämna domaren utan alla bevisnings-reglor och derigenom visa ett större förtroende till nyssnämnda egenskaper hos domaren, än somtilläfventyrs vcire förenligt med lagskipningens jemna och säkra gång. En så beskaffad bevisnings-theorie, somden Engelska och Amerikanska, hvarigenomdomaren erhåller en ledning eller instructionför pröfningen af bevisens trovärdighet, synes vara ganska lämplig, ehvad det är ständiga domare eller jurvmän, somdöma öfver sanningen af ett faktum.»^“^ Lasson, Proces II, s. 135. Lasson, Proco.s II, s. 159 f. Se även Lasson, Proces II, s. 11 not . Se Inger, Erkännandet, s. 233 ff.; Pihlajamäki, s. 135. Lindblad, s. 25 f. Om Lindblads åsikter om bevisprövningen, se även Inger, Erkännandet, s. 244 ff. och Pihlajamäki, s. 135 f. Lindblad, s. 38 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=