413 0rsteds motsatta åsikt, då han konstaterade, att det från »et begrebsmxsslgt Standpunkt» inte kunde finnas särskilda bevisregler för civil- och straffprocessen och att en användning av legala bevisregler väl kunde vara »mindre skadelig for Borgernes Velfa:rd i civile Sager end i criminelle; men Forestillingen om en lovbunden Beviistheori er lige urimelig og unaturlig i begge Tilfxlde»^^ Därför kunde Nellemann fritt använda 1841 års förordningsomargument i sin framställningd'’ Förutom’begreppsmässigheten’ var ’sakens natur’ i Nellemanns framställning ett viktigt argument för den fria bevisprövningen. »Den juridiske Vished» var »ifolge sin Gjenstands Natur» en art av historisk visshet, och det kunde därför ’begreppsmässigt’ påstås, att varje försök att ställa upp allmänna regler för hur juridisk visshet kunde erhållas, måste betraktas som »en Miskjendelse af dens Va:sen». Det kunde visserligen godkännas, att lagarna gav »veiledende, men ikke bindende Regler angaaende Beviismidlerne eller Bedommelsen af deres Va:gt og Kraft». I civilprocessen var det »ikke blot principstridigt, men ligefremumuligt» att ställa upp ett uttömmande regelsystem för bevisvärderingen. »En lovbestemt Beviistheori er uforenelig med Nutidens Retsforfatninger, der fordre et materielt Beviis; den kan kun finde Sted, hvor Sagen afgjores efter et reent formelt Beviis, saaledes som i vor aeldre Ret». Att i lag antingen utesluta vissa bevismedel eller ställa upp regler för bedömandet av bevismedlens vikt eller inbördes rang och styrka i kollisionstillfällen var båda från »et begrebsma:ssigt Standpunkt ... lige forkastelige» metoder.'*^ »Sägens Natur» krävde också, att den, som skulle »udforske en Sags Sammenhamg, maa kunne benytte alle Midler, som i sig selv ere tjenlige til at oplyse den».'**’ Genom den tämligen tvivelaktiga sammankopplingen av den legala bevisteorien och den fria bevisprövningen med ett formellt och ett materiellt bevis kunde Nellemann höja dansk rätts anslutning till den fria bevisprövningen över allt tvivel: »Thi det er uimodsigeligt, at den danske Lovgivning ikke har bevaret den reent formelle Beviistheori, men at den fordrer et materiellt Beviis; og allerede heraf folger, at Tyngdepunktet i det procesuelle Beviis maa va:re Dommerens Overheviisning og ikke en blot ydre Tilfredsstillelse af lovforeskrevne Normer...». Detta var heller ingen nyligen inträffad förändring: »Hovcdgrundsx’tningen i den danske Lovgivning siden den materielle Beviistheories Seir ...[redan före DL] ... har altsaa altid vxret, at Parterne kunne benytte ethvert, i sig tjenligt og forovrigt lovligt, Middel til at fremskaffe juridisk Vished, samt at Dommeren, i at afgjore, hvorvidt Beviis er tilstede, vxsentligt Se Nellemann, Forelxsninger, s. 252 f. och 260 f. Se t.ex. Nellemann, Porelxsninger, s. 256. Nellemann, Forelarsninger, s. 252 f. Nellemann, Forelarsninger, s. 254.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=