412 ögonvittnens berättelse, som återigen gick före indicierna, men med hänvisning till Bentham konstaterade Hage: »Indicier have imidlertid visse Fortrin, naar de ere mange i Tal, der gjore dem til et ofte bedre Bevis end det direkte Vidnesbevis»."*' I motsats till sina föregångare i Danmark förkastade Hage också varje form av vägledande regler i lagstiftningen. Fastän lagen uttryckligen förklarade bevisreglerna »somveiledende, blive de meget let vildledende, fordi Dommeren i Loven pleier at finde Bud og ei Raad, og saaledes mere eller mindre forvirres af hvad Loven siger, naar han skal domme». Domaren kunde med betydligt större nytta studera Mittermaiers eller Benthams avhandlingar om bevis, och därefter »frit ... skue det individuelle Tilfarlde»."^- Med denna inställning var det naturligt, att Hage inte kunde finna något positivt i F om indiciebeviset 8.9.1841. Lagen var både innehållsmässigt och stilistiskt allt annat än lyckad, och Hage hade inga svårigheter att hitta dunkelheter och inkonsekvenser i lagens samtliga paragrafer. Domen blev också förkrossande: »Dommeren kan saaledes studere sig sindsforvirret, inden han begynder at domme i nogen Sag, inden han vover at anvende Loven. Slige Love gives, naar man forud vil ordne, afmaale med Alen og Passer, hvad der kun kan afgjores ifolge den indre Overbevisnings Dom, afsagt efter ethvert Tilfjeldes Individualitet. »"^^ 1841 års förordning gällde endast straffprocessen, och både 0rsted och Bang hade visat sig förstående för den legala bevisteorin i tvistemålsrättegångar. I detta fall Inträdde en förändring i doktrinen först med Nellemanns »Forelaesninger over den ordinaire civile Procesmaade» (1864), där författaren redan visade den argumentativa skicklighet och dristighet, som senare skulle komma att göra honom oumbärlig som Estrupregimens »juridiska samvete». Nellemann ställde sig klart på den fria bevisprövningens sida även i civilprocessen, och då lagens bevisregler var oförändrade, påstod han, att man i verkligheten inte kunde »tale om nogle Lovgivninger, i hvilke Beviset er lovbundet, og modsxtte disse andre, i hvilke det er frit». Det var i själva verket »aldeles vilkaarligt, at gjore det Moment, om Dommeren i at bedomme Beviismidlernes Va;gt er ubunden, til det afgjorende, saaledes at de Lovgivninger, i hvilke slig Frihed er hamtilstaaet, skulde kunne siges have en fri eller ulovbunden Beviistheori», då man i verkligheten endast kunde tala om »en, mere eller mindre til fäste Regler bunden, Beviistheori».'^'^ Nellemann använde sig av 0rsteds auktoritet genomatt hänvisa till dennes år 1807 för första gången publicerade artikel, medan han däremot inte nämnde ■" Hage, s. 88 f. Hage, s. 91. •*3 s. 98-102. Nellemann, Forelxsninger, s. 254.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=