411 Genom F 8.9.1841 legaliserades delvis den fria bevisprövningen i brottmål, samtidigt som förordningen dock innehöll både inskränkningar och vägledande regler för domaren. Förordningen byggde på ett utkast av 0rsted, även omprovinsialständerna avslog hans förslag omatt avskaffa »det extraordinaire Tyvsbevis», somförutsatte, att innehavaren av stöldgods själv gjort sig skyldig till stöld.Larsen kunde i sina föreläsningar över den danska straffprocessen (1844-1846) bygga på förordningens stadganden, men han framhöll ändå, att det »maatte ... vel allerede tidligere efter vor Lovgivning antages, at et juridisk Bevis i Almindelighed kunde tilveiebringes ved flere sammentreffende Indicier, der ikke efterlode nogen förnuftigTvivl om, at den Sigtede havde begaaet den omspurgte Forbrydelse», vilket i synnerhet kom fram i förordningen av 30.12.1771. Domstolarna hade dock tidigare sällan använt denna formav bevis, därför att lagen med vissa undantag helt saknade regler om indiciebevisningen.-’^ De radikalaste åsikterna om den helt fria bevisprövningens nödvändighet hittar man i Hother Hages pamflett »De faste Statsdommere og Edsvorneretten» (1847), som helt sammankopplade den fria bevisprövningen med jurysystemet. Hage, som endast behandlade straffprocessen, ansåg nämligen, att man inte kunde överlåta bevisprövningen till »Dommerens subjektive Overbevisning», eftersom allmänheten inte hade den nödvändiga tilliten till yrkesdomarna; ett argument för fri bevisprövning var alltså samtidigt ett argument för jurysystemet. Hage utgick från axiomet, att en dommåste basera sig på domarens subjektiva övertygelse.-^*^ I den delvis känslosamma men också juridiskt skarpsinniga analysen av de olika legala bevismedlen visade Hage, att även dessa förutsatte en hög grad av fri prövning.Han behandlade dessutom indicierna, omvilka han konstaterade, att det ej kunde »varre Tvivl om, at den subjective Overbevisning ved dem kan opstaae», men det var omöjligt att ge ens »en blot nogenlunde Overblik over de forskjellige Indicier, der fremtrarde under de mest forskjellige Former».Hages slutsats var, att bevisningen gick ut på att bilda en subjektiv övertygelse hos domaren och att detta kunde ske genom mycket olika slag av bevis, bl.a. genom indicier. »Almindelige faste Regler, der fastsxtte, hvor mange Vidner, hvor mange Indicier, der udkra^ves i saa Henseende, kunnc ei gives; snart er eet Vidne eller eet Indicie nok, snart udkrxves der mange.» Inget bevismedel kunde ges företrädet framför ett annat. Man kunde endast helt allmänt säga, att egen bekännelse hade större grad av sannolikhet än 37 Ravn, UtR 1980, s. 19. Larsen 111,2, s. 193. Hage, s. \'I och 106 t. Hage, s. 76 och 88. Hage, .s. 77 ff. Hage, s. 83 ff. .17
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=