409 endast kunde avhjälpas genom ett godkännande av en indiciebevisning. Det kunde inte vara meningen, »hvilket og vilde va:re skadeligt og for en stor Deel ugjorligt, at Dommeren skulde saaledes bindes, at Intet skulde beroe paa hans frie Reflexion». I civilprocessen hade dock den legala bevisteorin »flere og overveiende Grunde for sig», bl.a. för att »Parterne, under Forudsjetning af en lovbestemt Bevistheori, ved de vigtigste Retshandeler forud kunne sikkre sig Beviset».Bang framhöll, att DL dock i alla mål konkludent förutsatte den legala bevisteorin. Indiciebevisets giltighet i straffprocessen behandlades dels »efter Sägens Natur», dels enligt gällande dansk rätt. I det förstnämnda fallet var det alldeles klart, att »flere sammentrarffende Indicier ... naar de ei sv^ekkes ved noget modstaaende Datum, maae kunne give en saadan Overbevisning, en historisk Vished, somman ... maa kunne largge til Grund ved Afgjorelsen af Retssager». Den offentliga säkerheten skulle utsättas för den största fara, om man inte godkände indiciebevis, eftersom man sällan hade tillgång till vittnen eller syn i brottmål.I såväl civila mål sombrottmål låg det också i sakens natur, att fullt bevis kunde åstadkommas med indicier, då det var frågan om, huruvida en person hade »företaget den af ham udforte Handling med en vis Hensigt»; redan romarna hade ansett, att dolus kunde visas med hjälp av indicier.25 Däremot var det enligt Bang betydligt mera tvivelaktigt, omgällande dansk rätt godkände indiciebevisets fulla beviskraft. Då lagen inte innehöll någon vägledning vid värderingen av indicierna, måste domaren, i det fall att en indiciebevisning godkändes, döma »alene efter sin egen Overbevisning om Indiciernas Tilstrxkkelighed». Ett viktigare argument mot indiciebevisets tillåtlighet var också, att DL »ei omtaler Indiciebeviset som et i Almindelighed tilstra:kkeligt Bevis», trots att indiciebevis ingalunda var okända i andra samtida lagar.2f> Indiciebevisets räddning var, att det kunde »efter den senere Lovgivning og Praxis va:re overveiende Grunde for at tilla:gge Indiciebeviset en almindelig Gyldighed i criminelle Sager». Då man enligt rättspraxis och nyare lagstiftning inte längre använde värjemålsed, som tidigare pålagts den anklagade i stället för egentlig tortyr och indiciebevisning, kunde lagstiftaren enligt Bang inte anses ha velat »den Ulempe og Fare for Retssikkerheden», som ett fortsatt förnekande av indiciebevisningen skulle medföra. Med lagstiftningen avsåg Bang Struensees förordning av 30.12.1771, somför en kort tid hade avskaffat tortyren (se del I, s. 343) och som gav domstolarna rätt att döma efter »Omsta;ndighedernes Rimelighed». Han hänvisade vidare till att det fanns Bang - Larsen I, s. 292 f. Bang - Larsen I, s. 294 t. ’■* Bang - Larsen II, s. 100 f. Bang — Larsen II, s. 109. Bang kuniie i delta sammanhang (s. 109 not '0 hänvisa till sin lärobok i romersk rätt. Bang — Larsen II, s. 103 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=