406 keln »Bema;rkninger over juridisk Visheds Natur og Vxsen», som först hade publicerats i »Juridisk Arkiv» år 1807, kunde 0rsted år 1831 med fog berömma sig över, att han redan över två decennier tidigare hade propagerat för en åsikt, som, ehuru tillämpad i bl.a. England och Frankrike, ändå hade betraktats som »et Slags juridisk Paradoxie», eftersom »danske saavel somtvdske Jurister den Gang syntes temmelig enige i den axiomatiske Forudsxtning, at det var Fovenes Sag noiagtigen at bestemme Reglerne for Tilstra:kkeligheden af et juridisk Beviis». 0rsted framhöll, att även om man väl inte kunde säga, »at Fleerheden af de Retskyndige ere blevne Tilha:ngere» av en helt fri bevisprövning, »saaledes at de aldeles forkaste alle lovbestemte Regler for det juridiske Bevis», så var man numera beredd att »överläde Meget til de Dommendes Indsigt og Retsindighed». Detta gällde både vittnesbeviset och i ännu högre grad »det circumstantielle eller saakaldte kunstige Beviis». 0rsted ansåg sig därför kunna påstå, att den lära, somhan hade lagt frami början av seklet, senare blivit »overeensstemmende med den blandt de Retslarrde almindelige Mening».*- Det bör framhållas, att 0rsted i artikeln från år 1807 inte uttryckligen hade krävt ens vägledande bevisregler för domaren. Det enda negativa uttalandet omden fria bevisprövningen rörde Filangieris negativa teori, omvilken 0rsted konstaterade, att omman med domarens moraliska övertygelse avsåg dennes »individuelle, ei til almeen meddelelige Grunde bundne, Overbeviisnin en utilborlig Indflydelse paa Borgernes Skja:bne».*^ 0rsted återkomflera gånger till bevisfrågorna i sina skrifter i slutet av 1810talet och på 1820-talet; av dessa kan i synnerhet nämnas »Udforlig Fremstilling af Farren om Vidnesbeviset efter de danske og norske Fove, sammenholdte saavel med fremmede Fove, som med almindelige Fovgivnings Grundsaetninger» i den sista delen av »Eunomia» år 1822. Som i så många andra frågor utvecklade 0rsted också då det gällde bevisvärderingen i sina sena arbeten i stort sett endast den ståndpunkt, somhan redan i sin ungdom hade slagit fast, vilket han bl.a. visade genomatt ånyo ge ut sin artikel från år 1807. Trots detta kan det vara skäl att gå igenomhuvuddragen i 0rsteds argumentering för att kunna påvisa, hur den senare upprepades av andra nordiska författare. I artikeln från år 1807 hade 0rsted närmast på ett principiellt plan tagit ställning för den fria bevisprövningen, även omhan inte hade skyggat för att också rekommendera dess tillämpning i dansk rättspraxis. I monografin omvittnesbeviset år 1822 var han däremot tvungen att mera ingående analysera stadgandena i DF, även om han sade sig visserligen närmast ta hänsyn till dansk och norsk lagstiftning, men också samtidigt »stedse ledsage vore Undersogelser, med Betragtninger, over hvad der, efter Sägens Natur, bor va:re, og, hvor det findes hensigtsma:ssigt, indblande Sammenligninger med de ma:rkeligste fremså fick den »uden Tvivl Orsted, AfRVI (1831), s. 211 not OmOrsteds bevisteori, se även Zahle, s. 108 tf. Orsted, JA 13 (1807), s. 189 not 'b OmOrsteds krav på meddelbarhet, se Zahle, s. 112 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=