404 teg däremot om indiciebevisets betydelse i allmänhet, men förekomsten av indicier, »bindande omständigheter och liknelser», kunde leda till att den anklagade förpliktades till värjemålsed, eller att domaren fick tillgripa s.k. svårare fängelse (RB 17:30 och 37). Lagen kunde också bestämma, att ett indicium i undantagsfall utgjorde fullt bevis; t.ex. enligt DL 6-17-10 och 11 var innehavet av stöldgods tillräckligt bevis för att döma innehavaren för stöld, omdenne inte kunde visa sitt laga fång. Redan i slutet av 1700-talet avstod man i Danmark från att ålägga den anklagade värjemålsed i svårare brottmål, och i stället friades denne »for videre tiltale». Denna domvar slutlig, men ledde å andra sidan också till bl.a. en slutlig förlust av vittneshabiliteten och andra liknande negativa verkningar, en påföljd somavskaffades först år 1868. Den legala bevisteorins stöttepelare, tortyren, avskaffades officiellt i Danmark år 1837, och fyra år senare gav man genom Forordningen om beviset i kriminelle sager av 8.9.1841 donistolarna rätt att utfärda fällande domar på grundval av indicier eller ofullständigt direkt bevis, dock med vissa inskränkningar.- I Sverige var den legala bevisteorin ännu förhärskande i 1803 års stadgande om att en nästan övertygad, men ihärdigt nekande anklagad vid grova brott kunde insättas på bekännelse, dvs. fängelse på obestämd tid, och denna närmast en poena extraordinaria motsvarande påföljd användes ännu på 1860-talet. I Sverige och i Finland gick dock domstolarna, först underrätterna och slutligen också den högsta instansen, på 1850- och 1860-talen på eget bevåg över till en fri bevisprövning.^ I Norge infördes jurysystemet och en fri bevisprövning först år 1887, men Floyesterett hade t.o.m. fällt dödsdomar enbart på grund av indiciebevis sedan 1830-talet.‘^ I europeisk doktrin hade man i slutet av 1700-talet allt allmännare börjat kritisera den legala bevisteorin, och i synnerhet Filangieri hade krävt en friare bevisprövning. Han kom dock att stanna för en övergångsform mellan legalt bevis och fri bevisprövning, en teori, som har kallats den negativa bevisteorin. Denna teori gick ut på att man nog kunde ställa legala kriterier på fullt bevis (t.ex. t\'å vittnen), men att en sådan bevisföring aldrig räckte till för en fällande dom, om mte domaren samtidigt själv blev subjektivt övertygad om den anklagades skuld.5 Teorin innehöll svaret på det dilemma, somi nordisk doktrin hade dryftats redan av Hedegaard år 1764, nämligen den situationen, att den anklagade var skyldig enligt den legala bevisteorins regler, medan domaren själv tvivlade på hans skuld (del I, s. 337). Det har också framhållits, att den fria bevisprövningen och i synnerhet användadet av indicier blev en nödvändighet i det skede, då man i allt högre grad började fästa uppmärksamheten vid den subjektiva skulden.^ - Ravn, UtR 1980, s. 13 tf. 5 Se Inger, s. 232 f.; Inger, Erkännandet, s. 267 If.; Pihlajamäki, s. 195 ff. ■* Se Schweigaard I, s. 786 f. ^ Pihlajamäki, s. 107 ff. ^ Pihlajamäki, s. 5 och 133.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=