402 Då 0rsted påstod, att deltagarna i den nyare kampen mot dödsstraffet hade krävt detta straffs fullständiga avskaffande utan förbehåll, misstog han sig fullständigt, åtminstone beträffande den nordiska debatten. Man ansåg nämligen allmänt med användande av Beccarias gamla argument, att dödsstraffet var acceptabelt som en statens nödvärnsrätt under exceptionella förhållanden. Nyholm påstod, att staten var berättigad att under uppror eller krig bekämpa också med »dodsbringende Midler» dem, som »have va:bnet sig till dens Undergång eller Betvingelse».'-' Till och med den ivrigaste motståndaren till dödsstraffet, Olivecrona, ansåg att dödsstraffet endast kunde avskaffas ur den allmänna lagen. Under krigstid måste man ha tillgång till dödsstraffet enligt krigslagarna, och dödsstraffet var då en nödvändighet, men krigstillståndet var ju ett »onaturligt tillstånd».*-- Vidare ansåg Olivecrona dödsstraffet rättmätigt och tillåtet också vid politiska brott »af den beskaffenhet att de sätta samhällets säkerhet på spel» i det fall, att »från synpunkten af samhällsordningens upprätthållande och landets räddning från vådorna af en anarchi, en tvingande nödvändighet synes bjuda att de handlande personerna straffas med lifvet», men han tilläde, att det ytterst sällan var politiskt klc)kt att i ett sådant fall använda dödsstraff, då det skapade martyrer.'-^ Den behandlade perioden är en tid, då också de nordiska rättsvetenskapsmännen i allt högre grad vände sig mot dödsstraffet. Medan de första rösterna mot dödsstraffet hade höjts under 1700-talets sista år (del I, s. 325 f.), utgjorde motståndarna till detta straff en majoritet redan under 1860-talet. Även anhängarna av dödsstraffet, med undantag av någon udda tänkare som Cramér, förespråkade eller förutsåg under 1860-talet dödsstraffets avskaffande inomen nära framtid, vilket visade, att tiden började bli mogen för att upphöra med avrättningar, vilket sedan följde omkring sekelskiftet i såväl Norge, Danmark som slutligen Sverige. Det bör också framhållas, att ytterligare två betydande jurister, Richert i Sverige och Ehrströmi Finland, i sina tjänster som lagberedare verkade för dödsstraffets avskaffande.'-'* Innehållsmässigt förändrade sig debatten genom att teologiska argument, men även de olika straffrättsteorierna, med tiden fick en allt mindre betydelse, så att man i slutet av perioden koncentrerade sig på frågan om dödsstraffets praktiska nödvändighet eller någon gång dess nyttighet (de Geer). Förändringen i debatten från 1820-talet till 1860-talet visar vidare, att man även i nordisk doktrin alltmera började sträva till en rent rättsvetenskaplig argumentering. Debatten kan också ses somett exempel på 1800-talets utpräglade för121 Jslyholm, s. 23. Olivecrona, s. 45. '-3 Olivecrona, s. 103. '-■* Se t.ex. Bachke, UfL IX (1869), s. 3; Olivecrona, 33 ff.; Heikel, s. 567.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=