401 Avrättningarna var i avskräckningssyftc offentliga i alla de nordiska länderna under denna tid, men redan i början av perioden började man betvivla avskräckningseffekten, då avrättningarna mest fungerade som omtyckta folknöjen, då mången dödsdömd främst försökte vinna publikens gunst och medkänsla och då det var vanligt, att dödsdömda förbrytare själva tidigare bevistat avrättningar.'^'* Redan 0rsted tog upp problemet, men hans recept på ett botande av missförhållandena var som vanligt konservativt. De offentliga avrättningarna kunde bibehållas, om man endast bestraffade »grove og afskyelige» förbrytelser med döden och om man inte »med Fuldbyrdelsen parrer nogen Pomp», i vilket fall det hos folket inte lätt uppstod »en saadan Deeltagelse med Forbryderne, at Straffens Virksomhed derved vil lide Aftriek»."^ Missförhållandena vid de offentliga avrättningarna blev med tiden så uppenbara, att man kring mitten av seklet, först i olika tyska stater, började gå över till s.k. intramuralavrättning, som verkställdes i fängelset i några kallade vittnens närvaro. Intramuralavrättningarna uppmärksammades även i nordisk doktrin och de gav ett vapen i händerna på dödsstraffets motståndare. Knut Lagus ägnade frågan stor uppmärksamhet i ett utförligt kapitel »Om offentliga och s.k. intramuralafrättningar», och han kom till den slutsatsen, att de sistnämnda endast var en »partiell kurmetod» utan värde; valet stod mellan offentliga avrättningar och dödsstraffets avskaffande."^ Han påpekade också, att det av dödsstraffets anhängare omhuldade folkets rättsmedvetande »fordrar väl här, liksomannars, full offentlighet vid sjelfva exekutionen», och att avskräckningsprincipen genom intramuralavrättningarna »rubbats i sitt innersta».Av liknande taktiska skäl motsatte sig också Olivecrona intramuralavrättningar. Intramuralavrättningen fick dock också anhängare bland de nordiska juristerna. Sehjorring ansåg, att »saare va:gtige Grunde» talade för detta förfarande, eftersom de offentliga avrättningarna hos en del åskådare väckte »en uhyggelig Folelse og en alvarlig Tvivl ... omStatens Berettigelse hertil» och det dessutom var skäl att undvika de »afskyelige Optrin, der forefalde ved disse eiendommelige Skuespil»."** Sehjorring ansåg också, att en icke-offentlig avrättning kunde verka mera avskräckande på vissa förbrytare, som miste sin chans »at optra:de som ioinefaldende Skuespiller paa et offentligt Theater og for et Oieblik vasre Gjenstand for udclt Interesse og Opmxrksomhed fra mange Tusinde», medan han medgav, att de offentliga avrättningarna nog kunde ha en avskräckande effekt på publiken. Exempel hos Nyholm, s. 37 ff.; Knut Lagus, s. 88 ff.; Olivecrona, s. 151 f.; se även Heiberg, 118 120 s. 90. >5 JT 14,2 (1828), s. 89. Knut Lagus, s. 86-96, slutsatser, s. 95 f. Knut Lagus, s. 93 f. Olivecrona, s. 152. Sehjorring, TfRvx'sen 1865, s. 269 f. Sehjorring, TfRvx’sen 1865, s. 271 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=