400 cerade dödsstraffet borde bestå i att den dödsdömde skulle stå vid en skampåle i en timmes tid efter det att han hade släpats på en oxhud till avrättningsplatsend®^ Humbla konstaterade år 1850, att metoden att »skärpa dödsstraffet genom tillsats af kroppsstraff, anses numera både öfverflödigt och omenskligt», men att man nog kunde tänka sig en skärpning av dödsstraffet genom »en tillsats af något lämpligt ärestraff, som motsvarar den nedrighet, brottslingen genomsin missgerning ådagalagt». Stympningsstraff och avsiktligt smärtsamma avlivningsmetoder hade däremot redan blivit så otänkbara, att man kunde använda demsomargument mot dödsstraffet. Heiberg invände mot avskräckningen, att omlagstiftaren villevara konsekvent, så borde denne ju »paany indfore levende Menneskers Opbramdelse, Radbrskning, Knibning med gloende Taenger og andre de barbariske Tiders Forfinelser», och dessutom »udsa:tte Premier for dem, der vare istand til at opfinde nye smertefulde Straffe».’®^ Giessing klandrade 0rsted för »at medens mutilerende Straffe afskaffes som hidrorende fra en barbarisk Tidsalder, medens Hinders og Fingeres Afhugningansees for oprorende for Nationalfolelsen, finder selve Hovedets Afhugning i en af Tidsalderens meest oplyste Lovkyndige sin ivrigste Forsvarer...».’i° Nyholm påpekade, att man hade upphört med 1700-talets barbariska avrättningsmetoder, därför att de hade »Fornuften i Ordets hoieste Forstand imod sig, og virke forargende ind paa den offentlige Sxdelighedsfolelse», och han frågade sig, omdenna av »Fornuften og den offentlige Moral» satta gräns för straffrätten inte också gällde vanligt dödsstraff.'Knut Lagus frågade retoriskt, då han behandlade straffets avskräckande effekt, om man inte »genom den känslan mest upprörande lemstyckning» kunde avhålla från vissa brott, och han konstaterade, att ingen väl därför ville förorda ett sådant bestraffningssätts upptagande i lagen.Ännu under debatten i den danska riksdagen år 1865 hänvisade man till att man kunde hindra en farlig förbrytare att återfalla genom att beröva honomsynen, vilket var ett mindre ont än att mista livet, och ändå skulle »Alle, ogsaa Dödsstraffens Forsvarere med Forfasrdelse vende sig bort fra den Lovgiver, der vilde forsoge paa at s^tte en saa oprorende Bestemmelse i Va:rk». Detta var enligt talaren en uppenbar motsägelse: »Man vender tilbage, og med Rette, for at blinde Forbryderens 0ie, men at afhugge hans Hoved, der frygter man ikke for!» 108 113 Moller, Forsog, s. 25. Det kan n.ämnas, att den excentriske Jorgensen-Jomtous obeaktade förslag till dansk strafflag (s. I) så sent som år 1848 enligt fransk förebild krävde, att fadermördarens högra hand skulle avhuggas före halshuggningen; dessutom skulle huvudet fästas på en stång och kroppen på stegel. Humbla, s. 10. Heiberg, s. 89 f. Giessing, s. IX. Ill Nyholm, s. 21 f. 11^ Knut Lagus, s. 20. 11^ Fallesen, s. 5 f. 109
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=