399 nödvändigt, men att härvid inte var skedd värre skada än att en förbrytare fått sitt rättmätiga straff. 100 Den senare debatten under 1860-talet skilde sig från den tidigare också därigenom, att även dödsstraffets anhängare numera var beredda att godkänna en mycket restriktiv användning av straffet, vanligen endast för två brott, förrädcri och överlagt mord - detta trots att t.ex. den danska Straffeloven från år 1866 ännu tillät ett tämligen utbrett användande av dödsstraff, då någon mist livet i samband med ett grovt brott. Redan Bornemann hade ansett, att det strängaste straffet överhuvudtaget kunde komma ifråga endast för de ovannämnda två brotten (se ovan). Även Nyholm nämnde, då han försökte hitta en kompromiss med dödsstraffets temporära anhängare, följande brott, för vilka man kunde tänka sig dödsstraff: »1) Statsforbrydelser af grovere Slags, 2) overlagt ellert bestemt tilsigtet forsartligt Drab 3) eller vaosentlig samtidig Deltagclse i dissc Forbrydclser.»'®' Knut Lagus granskade »de förbrytelser, vid hvilka man mest envisats med att yrka på dödsstraffets oumbärlighet, statsbrotten och afsigtligt mord», och kom även i dessa fall till den slutsatsen, att dödsstraffet inte behövdes.Olivecrona förnekade, att dödsstraffet för statsbrott och mord hade en så avskräckande verkan, att det borde bibehållas för rättssäkerhetens upprätthållande.de Geer inskränkte sitt försvar för dödsstraffets bibehållande till att gälla mord. 104 Under förra delen av 1800-talet kvarstod kvalificerade dödsstraff formellt i lagarna i Danmark och i Sverige, men det var uppenbart, att de inte längre hade något stöd i den allmänna opinionen. Kvalificerat dödsstraff kunde bestå i misshandel (spö, avhuggandet av högra handen) eller förnedrande av den dödsdömde före avrättningen eller också i ett skymfligt behandlande av den döda kroppen efter avrättningen; t.ex. en dom på halshuggning och stegling verkställdes i Danmark ännu så sent som år 1843.'°-'’ 0rsted representerade i detta fall den mest långtgående konservatismen, då han var beredd att godkänna förnedrande former för avrättningen (se ovan), och som medlemav Danske kancelli fann han inga skäl att förorda benådning från det nämnda kvalificerade dödsstraffet år 1843.'°^ Annars hittar man ett accepterande av ett sådant straff i norrmannen Mollers tidiga förslag till strafflag (1820), enligt vilket det kvalifidc Gcer, UfL VIII (1868), s. 145. 101 Jslyholm, s. 53. Knut Lagus, s. 54 tf. och 61 ft. Olivecrona, s. 102 ff. de Geer, UfL VIII (1868), s. 137. GramJensen, UfR 1980, s. 328. I Sverige avskaffades kvalificerade dödsstraff i praktiken på 1830-talet och i lagstiftningen år 1841, se Bergman, s. 50 och 52. GramJensen, UfR 1980, s. 329. Om Orsteds vacklande inställning till benådningar, se Waaben, s. 67 t. 100
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=