398 1860-talets anhängare av dödsstraffets bibehållande var redan klart i försvarsposition. Liksom Schjorring och Bachke nöjde man sig ofta med en festina lente -argumentering: dödsstraffet skulle nog med tiden avskaffas, men det var ännu för tidigt för ett så radikalt steg.^^ £^;|; omtyckt argument var påpekandet, att dödsstraffet avskaffats endast i ett fåtal länder och i vissa fall senare återinförts. Ett tungt vägande argument var vidare, att folkopinionen krävde ett bibehållande av dödsstraffet. Bachke, som själv i många avseenden ställde sig kritisk till dödsstraffet, medgav, att detta påstående var riktigt, åtminstone då det var fråga omopinionen under förra delen av 1800-talet, och han hänvisade till, att man på riksdagarna i Sverige både i bonde- och i prästeståndet ännu på 1810-talet hade krävt återinförandet av dödsstraff för tredje och fjärde resan stöld.Dödsstraffets förespråkare, signaturen -r- i NaumT, upphöjde efter långa teoretiska utläggningar av de olika straffteorierna den allmänna opinionen till det avgörande kriteriet: inte »enskilda individers öfvertygelse omorättvisan af en viss straffart» utan nationens rättsmedvetande var den avgörande orsaken till att dödsstraffet ännu måste bibehållas.Författaren lämnade dock inte några bevis eller ens exempel på innehållet i nationens rättsmedvetande. I den svenska debatten använde man i synnerhet samhällets behov av skydd som ett argument för dödsstraffets bibehållande. J. N. Cramér konstaterade öppet: »Ett säkert skydd, en trogen fångvaktare är graven...»,^^ medan justitiestatsministern Louis de Geer uttryckte sig mera sofistikerat på riksdagen år 1868, då han betecknade dödsstraffet som ett nyttigt medel till att beskydda samhällsordningen. Han hade föga till övers för teoretiska argument och betraktade dödsstraffet som en rent praktisk fråga.Genom en noggrann genomgång av Olivecronas svenska brottmålsstatistik kom de Geer till den slutsatsen, att antalet mord och dråp kraftigt stigit år 1845, därför att man visste den nye kungen vara en motståndare till dödsstraffet, och att läget stabiliserat sig först sedan Oscar på grund av opinionens tryck varit tvungen att stadfästa ett tjugotal dödsdomar; folkopinionen var även annars för de Geer ett viktigt argument för dödsstraffets behållande.Beträffande Finland, sombrukade anföras somargument av dödsstraffets motståndare, konstaterade talaren, att antalet dödsdomar ökat efter år 1826 och att dödsstraffet i verkligheten kvarstod för politiska brott.Retoriken stegrades mot slutet, då de Geer konstaterade, att ett enda statuerat exempel kunde räcka till för att lugna opinionen och att något huvud visserligen kunde komma att rulla utan att det var absolut Så t.ex. dc Geer, UfL VIII (1868), s. 144. Bachke, UfL IX(1869), s. 2. NaumT 5 (1868), s. 569. Cramér, s. 6. Om Cramers åsikter, se närmare Scth, s. 117 ff.; Bergman, s. 58. de Gecr, UfLVIII (1868). s. 138. Omde Geers tal och reaktionerna på detta, se närmare Setb, s. 101 ff. de Geer, UfL VIII (1868), s. 139 och 143 f.. 99 de Geer, UfL VIII (1868), s. 140 f. 98
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=