396 overens».Samtliga författare kompå olika grunder till slutsatsen, att dödsstraffet inte var rättfärdigt.^'^ För dessa författare kunde då det enda försvaret för dödsstraffets berättigande bestå i detta straffs nödvändighet, och huvudparten av avhandlingarna består av ett vederläggande av dödsstraffets förmenta nödvändighet.Bland övriga av författarna nämnda argument mot dödsstraffet kan man nämna det ofta upprepade framhållandet av, att dödsstraffet omöjliggjorde en upprättelse åt en oskyldigt dömd,^^ och argumentet, att dödsstraffet verkade demoraliserande på befolkningen.^^ Såsom nämnts blev debatten i slutet av 1850-talet och på 1860-talet alltmera empiriskt betonad, och statistiskt material fick en allt större betydelse. Nyholmbörjade sin framställning med en uppräkning av den danska lagstiftningens stadganden om dödsstraff och en årlig statistik över antalet dödsdomar och avrättningar i Danmark åren 1848-1858.®^ Genomatt jämföra dessa tal med främst de av Mittermaier framlagda uppgifterna från en del europeiska länder och dessas befolkningstal kom Nyholm till den slutsatsen, att antalet dödsdomar jämfört med befolkningstalet var efter Sverige störst i Danmark. Knut Lagus redogjorde i sin monografi för lagstiftningens, dödsdomarnas och avrättningarnas utveckling i de olika europeiska länderna; även hans material var i allmänhet hämtat från Mittermaiers undersökningar.^^ Först Olivecrona byggde sin argumentering på en mera utförlig, av honom själv uppgjord statistik. 89 Enligt Olivecrona påstod man ofta, att så mycket redan var skrivet omdödsstraffet, att saken kunde anses vara alldeles uttömd och klar, medan man i själva verket föga hade vidrört frågan i Sverige. Olivecrona vände sig i synnerhet mot dem, som hade sett »saken från en rent theoretisk synpunkt och sökt att a priori deducera dödsstraffets förnuftighet och nödvändighet»; på detta sätt kunde man dock aldrig komma till en tillfredsställande lösning av frågan. För Olivecronavar dödsstraffets utplånande inte blott en rättsfråga, utan också en kulturfråga, »vid hvars afgörande folkets sedliga tillstånd måste afses och erfarenhetens vittnesbörd icke heller åsidosättas». Olivecrona strävade själv till att »framställa frågan från den praktiska synpunkten...».^’ Nyholm, s. 18. Nyholm, s. 17-, Knut Lagus, s. 15 f.; Olivecrona, s. 42 ff. Nyholm, s. 28-42; Knut Lagus, s. 17-85; Olivecrona, s. 46-118. Knut Lagus, s. 75; Olivecrona, s. 140-145. Nyholm, s. 41 ff.; Olivecrona, s. 147-154. Nyholm, s. 5-14. ***' Nyholm, s. 14-16. Knut Lagus, s. 29—50. Olivecrona, Företal. Olivecrona hade noga följt med den europeiska debatten och en längre tid brevväxlat med Mittermaier och den av Orsted starkt kritiserade Lucas, se Nygren, s. 293 not 38, SBL 28, s. 201 (Stig Jägerskiöld). Om Olivecronas argumentation och reaktionerna på hans skrift, se även Nygren, s. 293 f., Seth, s. 71 ff. och Bergman, s. 79 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=