394 Olivecrona nämnde så sent som år 1892, att han hade fått kritik för att han i »Omdödsstraffet» hade vågat ifrågasätta giltigheten av Mose lags talionsstraff, liv för liv7Efter Giessings bok dröjde det närmare tjugo år till att nästa nordiska monografier om dödsstraffets vara eller icke vara publicerades. Nyholms »Dodsstraffen efter almindelige Lovgivningsgrundsa^tninger og Dansk Ret» kom ut år 1858 och Knut Lagus’ »Om dödsstraffet» året därefter. Dessa skrifter av motståndare till dödsstraffet väckte föga uppmärksamhet,medan den tredje motståndarens, Olivecronas »Om Dödsstraffet» blev tidens mest kända nordiska juridiska skrift (se ovan II 3.6.2.). Till dödsstraffets principiella motståndare kan även räknas Fr. Chr. Bornemann, sompå rent rättsfilosofiska grunder hade tagit avstånd från dödsstraffet i sina föreläsningar i allmän rätts- och statslära, utgivna år 1863. Övriga motståndare till dödsstraffet under 1860-talet var danskarna A. C. Larsen och Edvard Fallesen samt svensken C. A. S. Ridderstad, som framställde sina åsikter i småskrifter eller tidskriftsartiklar, liksom anhängarna av dödsstraffets bevarande dansken P. Sehjorring, O. A. Bachke i Norge samt J. N. Cramér och signaturen -r- i Sverige. Ett tecken på den förändrade inställningen är, att både Sehjorring och Bachke främst refererade och i stort sett godtog de argument, som framlagts av dödsstraffets motståndare och att de i själva verket propagerade för dödsstraffets upphävande, dock med vissa undantag. Sehjorring intog i stort sett samma ståndpunkt som Giessing ett par årtionden tidigare, då han godkände dödsstraffet för »de allergroveste Mord», och enligt Bachke borde dödsstraffet i Norge »begramdses til fxrrc Tilfarlde», medan det däremot var »tvivlsommere, om det er tilraadeligt med eet Slag nu at udslette denne Straf af vor Lovgivning».74 Bornemanns ställningstagande mot dödsstraffet daterade sig till föreläsningar hållna i mitten av 1840-talet,^5 Jej representerar också en äldre metod att mera teoretiskt och spekulativt dryfta detta straffs berättigande. Bornemanns bevisföring byggde på tanken, att straffet var »en Opfordringtil Forbedring, til Lydighed imod Loven».Han medgav, att staten kunde vara berättigad att använda dödsstraffet »som Sikkerhedsmiddel, som et Nodva:rgc» och att det hade bibehållits i de flesta nyare strafflagar. Från »Retfa;rdighedens Standpunkt» höll han dock fast vid sin åsikt, »at den straffende Retfa:rdighed ikke Nyholm, s. 25 not Olivea'ona (2. uppl.). Företal. Även Knut Lagus (s. 13 tf.) ansåg det nödvändigt att a\"väsa bibelns betvdelse för frågan omdödsstraffets rättmätighet. Se dock Sehjorring, TfRvxsen 1865, s. 253 ff. (Nyholm); A. C. Larsen, NaumT2 (1865), s. 91 not 1 (om Knut Lagus: »En mvcket läsvärd afhandling..»). Sehjorring, TfRva:sen 1865, s. 259; Baehke, UfL IX (1869), s. 4. Se Bornemann I, s. VII och X. Bornemann I, s. 418.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=