393 lut dödsstraff, medan andra brott belagda med dödsstraff var sådana, att det kunde »medgifvas domaren, att för mildare fall ådöma ett mindre svårt» straff/’^ Kronprins Oscars åsikt om det förkastliga i dödsstraffet fick alltså inte anhängare bland de svenska juristerna. Oscars argumentering kom i mycket att föregripa debatten under 1860-talet. Enligt Oscar hade staten »onekligen både rätt och pligt» att beivra brott och även att hindra oförbätterliga förbrytare från att begå nya brott, men denna statens rätt gick inte längre än till ett frihetsberövande, då varje straff, »som sträcker sig utöfver det nödvändigas gräns, öfvergår ju till godtycklighetens och hämndens område».Med hänvisning till tillgänglig statistik konstaterade författaren vidare, att man saknade bevis för dödsstraffets avskräckande verkan, då brottsligheten inte var större i de länder, där dödsstraffet användes sällan eller aldrig, att dödsstraffet inte medgav »förbättring, ty det tillintetgör», att det omöjliggjorde upprättelse av en oskyldigt dömd och att man inte ens kunde försvara dödsstraffets nödvändighet, då det gällde en förrymd livstidsfånge. Det var samhällets fel, somlåtit fången rymma; man avlivade ju inte heller en »våldsam galning, sombrutit sig utur dårhuset», därför att denne var farlig.Oscar motsatte sig benådningar somett sätt att korrigera en för sträng lagstiftning, och ett personligt argument var hänvisningen till regentens svåra ställning, då det gällde att benåda från dödsstraff.^® Oscar tog utförligt ställning till frågan, omdödsstraffet var nödvändigt därför att man skulle kunna »inomlagens bud, ... iakttaga tillämpningen af vedergällningsrätten, Jus talionis». Oscar påstod, att denna tanke var »visserligen vacker och af en djup betydelse», men också å andra sidan »endast en abstraktion, och ... i sjelfva verket otillämplig». Ett fullständigt tillämpande av talionsprincipen vore »grymt och omenskligt», varför man i alla fall skulle vara tvungen att »öfvergå till ett slags konventionel approximation, och i detta fall ramlar ju den på sträng vedergällning grundade rättsbyggnaden».^' Vederläggningen av detta i sista hand från Mose lag hämtade argument kunde med beaktande av tidpunkten tyckas onödig, men anhängarna av dödsstraffet använde sig av detta argument ännu under 1800-talet. Dödsstraffsmotståndaren Nyholm avfärdade visserligen föraktfullt argumentet sombaserat på »den mosaiske Lovgivning, af hvilken man uden at agte paa dess indre Förbindelse med det hele jodiske Statsliv og Kulturtrin har losrevet enkelte Lovbud», men Humbla, s. 11. Oscar, s. 5. Om Oscars argumentation, se även Seth, s. 45 f.; Bergman, s. 52 f. Oscar, s. 6-8. Oscar, s. 11 f. Knat Lagns ans.ig (s. 116 not 8), att det ringa antalet verkställda dödsdomar i Sverige berodde p.t Oscars »allmänt kända obenägenhet för dödsstraff öfverhufvud». Oscar, s. 10.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=