392 vidare bestraffningen av »våld, begånget emot Öfverheten, såsomhotande hela samhället» och »det uppsåtliga mordet å föräldrar»; i det sistnämnda fallet tycks Löwenhielm i likhet med 0rsted ha ansett, att förbrytaren förlorat sina mänskliga rättigheter och »icke mera må anses tillhöra menniskoslägtet, utan ovilkorligen räknas till dessa vilddjur, somdet är en pligt att Htrota»M Löwenhielmansåg även deportation vara ett lämpligt alternativ till dödsstraffet, och han hoppades, att, om Sverige inte skulle »vilja för egen räkning anlägga en dylik koloni, [det är] troligt, att man genom öfverenskommelse med andra makter skulle kunna lyckas att exportera det farligaste afskummet ibland våra brottslingar». Det sista fallet, då dödsstraffet borde användas, var vid en »oloflig återkomst» från deportationsorten. Både Sparre och Naumann dryftade dödsstraffets förhållande till straffteorierna. Sparre avvisade de relativa teorierna, därför att de ej tillät dödsstraff.^-^ Med hänvisning till Chauveau Adolphe konstaterade han också, att lagstiftaren inte fick »lättsinnigt afväpna lagen» och att lagstiftaren måste komma ihåg, att han »bör följa samhället i dess framåtskridande, men icke gå fram om detsamma»Naumann, som hyllade den absoluta straffteorin krvddad med bättringstanken, ansåg, att denna tanke inte utgjorde ett hinder för dödsstraffets användande. Om straffets objektiva moment var dödsstraff, så hade bättringstanken »inga anspråk på att framträda». Så länge som »allmänna rösten yrkar dödsstraffets bibehållande för mord och dermed jemförlige brott», kunde det subjektiva momentet endast göra sig gällande »medelst den sinnesförändring, som bör åstadkommas genom en kristlig dödsberedelse».^^ Humbla ansåg, att dödsstraffets användande borde »utan tvifvel rätta sig efter folkets öfvertygelse om dess rättvisa och nödvändighet». Användes dödsstraffet oftare, väckte detta »ovilja mot lagen, somderigenomförlamas», användes det för sparsamt, »äfventyras den allmänna och enskilda säkerheten genom sådana brottsligt sinnade, som endast låta afskräcka sig från brott genom detta straff», och detta gällde i ännu högre grad det fall, att »dödsstraffet i strid med folkets öfvertygelse helt och hållet upphäfdes».^^ De nyare lagstiftningarna hade också bibehållit dödsstraffet för några av de grövsta brotten. Enligt Humbla borde man för vissa svåra brott stadga absoLö%i enhielm, s. 12 f. Lö-ui enhielm, s. 13 f. Sparre II, s. 55. Sparre II, s. 84. Naumann, Straffrättstheorien, s. 45. Han använde (s. 45 not 1) även somargument för dödsstraffet, att Hegel hade vrkat på dödsstraffets bibehållande för mord. Humbla, s. 11 not 10.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=