23 het att göra cn politisk eller administrativ karriär. Då Sven Themptander, professor i Uppsala, blev justitieråd år 1825, ansågs detta uppseendeväckande för en man med en rent akademisk karriär.-'’-^ Av periodens övriga akademiska lärare lyckades Olivecrona senare få ämbeten utanför universitetet: han blev justitieråd och slutligen på sin höga ålderdom ledamot av den internationella domstolen i Haag. Även Naumann blev justitieråd. Olivecrona ansåg själv, att en orsak till den juridiska professorskårens låga nivå i Sverige var, att man inte befordrade professorerna till högre ämbeten utanför universitetet. Olivecrona nämnde i detta avseende Danmark (Hall, Krieger, Vedel) och också Tyskland som förebilder.Av professorerna i Uppsala var Herman Rydin aktiv politiker och flera gånger riksdagsman. I Finland betraktades den akademiska lärarkåren länge med misstroende av myndigheterna (se nedan 4.1.), och kombinationen professor-politiker blev vanlig först under slutet av 1800-talet. Johan Philip Palmen var den förste, som tog steget från den juridiska fakulteten till senaten, dvs. landets regering och högsta domstol (1867). Medan 1700-talsrättsvetenskapsmännens politiska hemort ofta endast kan belysas genom analyserandet av spridda uttalanden i de juridiska texterna, var 1800-talets politiskt aktiva professorer öppet partipolitiska och intog inte sällan ledande positioner inomrespektive parti. Det är inte förvånande, att den moderata konservatism, somär så kännetecknande för den föregående periodens etablerade nordiska rättsvetenskapsmän och somockså 0rstedvar en representant för,-‘’7 är dominerande även i 1800-talets juridiska fakulteter. I Danmark representerade Bang, Kolderup-Rosenvinge och Nellemann olika schatteringar inom högern. Den politiskt icke-aktive Kolderup-Rosenvinge kan betecknas som ultrakonservativ, medan Bang tidvis hade så starka liberala sympatier, att man inte alltid kan avgöra hans politiska tillhörighet.I Norge var Schweigaard och Stang ledare för »1830-talsintelligensen», somhade klart liberala drag, men båda blev med tiden först moderata och senare konserv^ativa, och de har träffande betecknats som ämbetsmannastatens »tvillingstjerne».-"’^ Dessa är de bekantaste exemplen på konservativa lärare i den juridiska fakulteten, men också Aubert, Brandt och Hallager kan räknas till det konservativa lägret, dock ofta på dess reformvänliga flygel. Den juridiska fakulteten gick enhälligt på den konservaMahmtröm, s. 28 t. Olivecrona, Undervisningen, s. 36 f. Det kan nämnas, att Olivea'ona i detta sammanhang felaktigt påstod, att även 0rsted skulle ha befordrats från en professur till »den praktiska embetsmannabanan». ■''' Orsted, Mit Idv, s. 208, beteeknade sig själv som en man med konservativa åsikter »taget i Ordets rette Forstand». Se t.ex. Skovgaard-Petersen om Bang: »I kredsen av liberale opinionsdannere» (s. 183) och »konservatisme med liberale sympatier» (s. 264). Om de danska juristprofessorernas politiska åsikter i allmänhet, se Tamm, Retsvidenskaben, s. 157 ff. ■''' Scip /, s. 88 f. och 105; II, s. 47.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=