391 Livingstons argument med »den almindelige Bem^rkning, ’at de just intet betyde meget’, men maae dog i den nx’rmere Udvikling refugiere til ’Maaskeer’ og ’Mueligheder’».-'’-'’ Då 0rsted angrep Livingstons argument, »da synes han nxsten at vxre bleven fortornet paa Livingston^ fordi denne, der er traadt for at bekxmpe Dodsstraffenes Retmx’ssighed, tillader sig at anfore, eller som Udg. [=0rsted] kalder det, sammendynge» alia skäl mot dödsstraffet, men man kunde »maaskee med ikke mindre Foie foreholde Udgiveren, at han ret ligesom med en vis Forkjerlighed bar övertaget Forsvaret for disse Straffe». Giessing ville ersätta dödsstraffet, men också livstidsstraffet, med deportering, eftersom man vid användandet av sistnämnda straff kunde »combinere mercantile Interesser» med »Forbryderens moralske Forbedring».^^ Ett av Lassons fä självständiga bidrag till diskussionen var, att detta straff inte kunde användas i Norge, dä landet saknade kolonier.^s I Sverige var man länge allmänt för dödsstraffet, och filosoferna Biberg, Cederschiöld, Nyblarus och Boström hörde till dess anhängare.Trots att de svenska anhängarna av dödsstraffet kände till 0rsteds skrifter och i sak oftavar eniga med honom, tycks 0rsted inte ha inverkat pä argumenteringen i denna fråga. De svenska ställningstagandena var rätt kortfattade, eftersom man behandlade frågan omdödsstraffets berättigande mera i förbigående i de skrifter, som koncentrerade sig pä principerna för frihetsstraffet. Av svenskarna var Löwenhielmmest restriktiv, dä det gällde användandet av dödsstraffet. »Dödsstraffets användande som lagbud» hade kommit frän »Judaismens lagstiftning», medan uppriktig ånger och tro var kristendomens enda medel att vinna försoning, och Löwenhielm frågade nu, »huru skall den olycklige, som föres till stupstocken, komma till en sann och uppriktig ånger». Dödsstraffets nödvändighet somavskräckning kunde ifrågasättas, eftersomalla brottslingar inte räknade med att bli gripna, eller de ansåg, att döden i alla fall var oundviklig och att straffet befriade demfrån kommande plågor! Löwenhielms slutsats var, »att dödsstraffet både af religiöst motiv och i öfverensstämmelsen om nyttan af en mildare lagstiftning, bör för alltid afskaffas, och ersättas af fängelse-straffet uti ensligt förvar...». Trots sina betänkligheter beträffande både dödsstraffets rättmätighet och nödvändighet var han ändå beredd att godkänna straffets användande i fyra fall. Det första fallet var den sedan Becearia ofta nämnda situationen, att staten under ett uppror kunde som en formav nödvärnsrätt avrätta motståndaren. Två »vigtiga undantag» var Gicssing, s. 77. Gicssing, s. 79 f. Giessing, s. V och s. 101 If. Lasson I, s. 32 not Se Bergman, s. 48 1. och 78. Lözcenhiclm, s. 9 ft. Se även Bergman, s. 51.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=