390 dödsstraffet. Giessing, som inte en enda gång nämnde 0rsted vid namn, uppgav, att han ville behandla frågan omdödsstraffets berättigande i anslutning till kritiken av Lucas’ skrift i det femtonde bandet av JT och att hans framställning därför skulle »saaledes mere eller mindre blive en Anticritik af samme». Framställningen är också i första hand ett referat av andras åsikter, som Giessing gillade eller tog avstånd från. Även Giessing använde sig av religiösa argument, då han betonade, att den kristna religionen, som innehöll läran om ett liv och om belöning eller straff hinsides, knappast kunde acceptera ett straff, som gjorde förbrytarens moraliska bättring här i livet omöjlig.^' Giessing tycks dock ha varit mera intresserad av frågan omdödsstraffets nödvändighet än av dess rättmätighet, även om han inte alltid höll isär begreppen. Ffan konstaterade t.ex., att härledandet av dödsstraffets nödvändighet »af Sikkerhedstheorien har vel en Deel for sig med Hensyn til det Afskrarkkende ved den offentlige Exsecution», medan däremot det inte var ett relevant argument att hänvisa till eventuella svårigheter att bevaka förbrytaren.52 Giessing accepterade också i stort sett 0rsteds jämförelse mellan nödvärnsrätten och rätten att straffa, men däremot inte dennes slutsats, att detta ledde till en rätt att använda dödsstraffet. »Der er den varsentligste Forskjel mellem Strafferettens Udovelse i det borgerlige Samfund og N0dva;rgerettens Anvendelse, at i forstnx’vnte Tilfxdde er Forbryderen aldeles i det Offentliges Void, er gjort uskadelig...Forst, naar det godtgjordes, at intet andet Straffeonde end Livets Berovelse var kraftigt nok til at afholde fra de grovere Forbrydelser, kunde den citerede Slutning varre rigtig, - thi den, der befinder sig i yderste Nodv^rgestilfselde, har intet andet Middel; ... - men da dette Bevis intet kan fores, bliver det tillige umueligt at bevise Dodsstraffes Retma:ssighed. Disse Straffe kunne derfor alene hidledes af politiske Grunde, der variere efter Tidsomsta:ndighederne...».5^ Man kunde nog liksom 0rsted påstå, att dödsstraffet var »et til Retsordenens Haandh^evelse tjenligt Middel», men med detta påstående blottades blott svagheterna i argumenten för dödsstraffet. »Saalarnge Nodvendigheden af denne Straf ikke er givet, saalxnge der kun kan siges, at den er et tjenligt Middel til Retsordenes Haandharvelse, turde der vel va:re store Betamkligheder ved at anvende samme. Haardt og långvarigt Straffearbeide turde da vel og va:re et tjenligt Middel hertil ...».5-* 0rsted hade betvivlat kvaliteten i Lucas’ och Livingstons skäl mot dödsstraffet, men Giessing var inte den förste att påpeka uppenbara brister också i 0rsteds egen argumentering. Enligt Giessing hade 0rsted först avfärdat Giessing, s. VIII. Giessing, s. 75 f. 52 Giessing, s. 76. 55 Giessing, s. 85 f. 5-* Giessing, s. 87.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=