389 borde fastställas för sådana brott, vid vilka benådning regelbundet brukade användas/"* Casses stränga straffrättssyn kom till uttryck också i hans motstånd mot Heinricis åsikt, att man inte fick stadga dödsstraff för minderåriga förbrytare och att »Folkemeningen misbilliger Dodsstrafs Anvendelse paa det unge Menneske, som Loven ikke i civile Anliggender betragter som borgerlig selvsticndig». Med en orstedsk vändning konstaterade Casse, att motståndarens argument emellertid knappast kunde »tillargges stor V^egt». Han utvecklade dock sin egen åsikt så mycket, att han konstaterade, att bättringstanken, det vanligaste argumentet mot dödsstraffet överhuvudtaget, inte kunde förknippas med förbrytarens ålder. Den civilrättsliga myndighetsåldern var högre, därför att lagstiftaren ansåg, att en yngre person inte hade uppnått »tilstra:kkelig Klogskab og Menneskekundskab», medan däremot strafflagarnas »Hellighed» kunde förstås av envar, »saasnart han blot var modtagelig for moralske Grunde». I detta fall kunde man benådningsvägen ta i beaktande den dömdes ålder."*5 Casse var överens med Heinrici endast, då det gällde att fördömaen del lagars inkonsekventa stadgande, att dödsstraffet skulle eller kunde ersättas med livstids frihetsstraff, då den dömde fälldes på grund av indicier (se nedan 4.).'**’ Av förespråkarna för dödsstraffets bibehållande var Lasson helt beroende av 0rsted, och hans framställning i »Haandbog i Criminalretten. Den almindelige Deel» (1848) är ett sammandrag av 0rsteds åsikter i »Eunomia» och i »Juridisk Tidsskrift». Även Lasson förkastade den absoluta straffteorin, och han anslöt sig till en relativ teori, som byggde på en blandning av avskräckning och prevention."*^ Avsnittet om dödsstraffets berättigande började med ett referat av den äldre debatten från och med Becearia,"**^ medan Lassons referat av »den i seneste Tid fornyede Kamp» inskränkte sig till ett sammandrag av 0rsteds ovan nämnda polemik med Lucas.■*** Lasson upprepade här alla 0rsteds argument för dödsstraffet, t.o.m. bättringstankens avfärdande med att det räckte, att man gav den dödsdömde en tillräcklig förberedelseticf. 0rsted var emellertid också lika dominerande i Giessings »Om Deportationscolonier og Dodsstraffe ...» (1841), trots att Giessing var en motståndare till Cusse, NjT 1 (1842), s. 183. 1 mots.its till sina 1700-talskollcgcr Kofod Ancher och Stampe (se del I, s. 315 f., 320 och 331) ryggade Casse inte heller tillbaka för att i praktiken använda dödsstraffet. Som justitieminister genomdrev han i början av 1860-taIet mot Hojesterets och regeringens majoritet avrättandet av en kvinna, somdömts till döden för att ha mördat sina tre barn; se Jorgensen, Krieger, s. 120. •*5 Casse, NjT 1 (1842), s. 184 ff. Casse, NjT 1 (1842), s. 187. Lasson /, s. 12 ff. ■*** Lasson I, s. 24 f. Lasson I, s. 26 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=