387 straff, var tämligen lång och inte inskränkte sig till mord, som naturligtvis var först på listan. Aven mordförsök borde enligt 0rsted i princip bestraffas med döden, även om det av »politiske Grunde» var skäligt att i vissa fall låta »den tilfseldige Udeblivelse af den tilsigtede onde Folge komme den Skyldige tilgode».Övriga brott, som krävde döcfsstraff, var »Soroverie og Stieroverie», mc^rdbrand i vissa fall, politiska förbrytelser i form av »Forsog at oplose de Grunde, hvorpaa den hele borgerlige Orden hviler», samt vissa, ej angivna andra brott »under overordentlige Forhold, f. Ex. i Krigs- og Oprors-Tilfaelde, i Pesttider o. s. v.».^-* Orsteds kritik av den mildare behandlingen av tjuvar i Danmark fick Sverdrup att påstå, att Orsted egentligen hade velat behålla dödsstraffet för stöld, men ansett sig tvungen att ge efter för »Tidens og Humanitetens Fordringer».55 Orsteds stränga straffrättssyn framträdde också i att han var beredd att acceptera kvalificerat dödsstraff i vissa fall, men dock endast i form av en förnedrande behandling av den dömde vid avrättningen »for at betegne den storre Afskye, visse sarrdeles skammelige Forbrydelser maae opvx'kke fremfor andre». Han godkände dock inte »egentlige Piinsler» och ansåg, att det franska stadgandet om avhuggandet av föräldramördarens högra hand före halshuggningen kunde »vel have en Deel imod sig».56 I den betydligt kortare anmälan av en artikel i »Neues Archiv des Criminalrechts» - en recension, som riktade sig mot den amerikanske lagkoncipisten Edward Livingstons argument mot dödsstraffet i delstaten Louisiana — var Orsteds argumentering tämligen ytlig (se nedan). Det enda argument av betydelse, som inte upprepades i kritiken av Lucas, var avfärdandet av påståendet omomöjligheten att ge ersättningför ett justitiemord med den retoriska frågan om, vem som då vid frihetsstraff kunde ersätta den oskyldige »de Kranikelser og Sindslidelser, som han i mange kummerfulde Aar, har maattet doie ved at va:re forfulgt, domt og straffet som Forbryder».37 Sverdrups kritik av Orsteds avhandling hade underrubriken »Et Philosophisk Udkast», och författaren försökte att gendriva Orsteds påstående om dödsstraffets rättmätighet med både teologiska och filosofiska argument trots utgångspunkten, att »Dödsstraffen saalxmge maa ansees som uretmaissig, intil dens Retmxssighed er beviist».58 Av Sverdrups argument kan nämnas påpekandet, att då Orsted inte godkände den absoluta straffteorin med dess krav på rättvis vedergällning, så saknacie han grund för sitt påstående att döcfsstraffet ” 0rsfet/, JT 15,1 (1828), s. 200. Orsted,]!' 15,1 (1828), s. 201 t. Sverdrup, s. 115 f. -if> Orsted, JT 15,1 (1828), s. 155. Goos, försökte, 0rsted II, s. 311 f., dämpa 0rstcds förespräkande för förnedrande avrättningar, och betonade just detta, att 0rsted hade motsatt sig »egentlige Pinsler», se även Goos, 0rsted I, s. 356. 37 Orsted, JT 14,2 (1828), s. 90 f. 3''* Sverdrup, s. 29. 26
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=