383 insänd och prisbelönt kommentar till ett av C. U. D. Eggers skrivet förslag till en ny strafflag för Slesvig och Holstein (1808), men skriftens utgivande i Danmark hade förhindrats, då man fått veta vem som var författaren.^ Då Heiberg skrivit sitt arbete utomlands, saknas i stort sett hänvisningar till dansk-norsk litteratur. Heibergs skrift hör egentligen till den äldre debatten på 1700-talet, eftersom hans viktigaste auktoriteter var Beccaria och Filangieri. Heiberg uppgav sig visserligen med avsikt ha undvikit att läsa Beccarias bok ånyo, därför att han »frygtede for at folge denne store Mand alt for slavisk», men han hade läst boken i sin ungdom c^ch han medgav, att han nästan aldrig citerade Beccaria, »thi jeg vilde have seet mig i den Nodvendighed, at citere hamna:sten paa hver Side».‘^ I likhet med sina föregångare och efterträdare försökte Heiberg i första hand bevisa, att dödsstraffet inte var rättfärdigt. Han avvisade sju argument, som brukade anföras för dödsstraffet, nämligen att dödsstraffet behövdes som hämnd, somvedergällning i biblisk bemärkelse, som avskräckning, som straff för oförbätterliga eller farliga förbrytare, somett säkrare straff än frihetsstraff, och slutligen som ett av kostnadsskäl fördelaktigare alternativ än fängelse.'® Framställningen avslutades med ett kapitel med »Argument imod Dodsstraffe, taget af Metaphysiken», vilket främst behandlade frågan omviljans frihet." Ett av Heibergs tilläggsargument mot dödsstraffet var den uppenbara risken för justitiemord.'- Heiberg betonade också förbrytarens mänskliga rättigheter. Man påstod visserligen ofta, att mördare och andra grova förbrytare borde »behandles som et rivende Dyr, og folgeligen drasbes», men han ville inte ha någonting att göra med sådana personer, som inte visste, »at Menneskers Pligter och Rettigheder i Henseende til deres Medmennesker ere himmelhoit forskjellige fra deres Pligter og Rettigheder i Henseende til de andre levende Skabninger».'® Heiberg inskärpte också, att »der gives Pligter imod den groveste og meest erkjendte Forbryder».''' Heibergs arbete fick föga betydelse för den fortsatta debatten, då detta arbete av politiska skäl var omöjligt att citera i enväldets Danmark. Ingenting tyder heller på, att dödsstraffets försvarare Stang, som i sina föreläsningar i allmän rättslära gendrev de traditionella argumenten mot dödsstraffet, skulle ha läst boken.''’ Däremot nämnde 0rsteds norske motståndare Sverdrup arbetet.'^’ ** Heiherg, s. V ff. Heiberg, s. XVI f. '0 Hetberg, s. 73 ft., 77 ff., 82 ff., 93 ff., 95 ff., 101 ff. och 114 ff. ■’ Heiberg, s. 135 ff. Heiberg, s. 58 f. och 71. Heiberg, s. 81. '■* Heiberg, s. 115. Se Stang, Rct.sl.rrc, s. 196 ff. Sc Sverdrup, .s. 9.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=