382 somimod», men han tilläde, att dessa teorier i nyare undersökningar i stort sett hade förlorat sin betydelse. »Dödsstraffen vil aldrig nogensinde blive afskaffet i Kraft af nogen nok saa klogtig theoretisk Udvikling; det er et praktisk, et Kultursporgsmaal, der föreligger, og det er de fra Livet hentede Erfaringer, der ville komme at afgjore det, hverken Skriftsteder eller Theorier.»^ Det är också uppenbart, att straffteorierna alltid hade haft en perifer betydelse för ställningstagandena till dödsstraffets berättigande. En anhängare av Feuerbachs allmänpreventiva teori kunde motsätta sig eller förorda dödsstraffets avskaffande, allt eftersom han ansåg hotet om dödsstraff eller livstids straffarbete vara det mest avskräckande, och en principiell anhängare av bättringstanken kunde utesluta de grövsta brottslingarna från denna princip eller anse en bättring före avrättningen vara tillräcklig. Under början av århundradet var ställningstaganden för dödsstraffet vanligast, medan motståndarna också inomjuristkåren med tiden blev allt talrikare. Dödstraffets berättigande var en fråga, som egentligen endast medgav ett antingen- eller, men man kan i nordisk doktrin också hitta en slags ’gråzon’: motståndare till dödsstraffet, som ansåg eller påstod, att ett avskaffande ännu inte kunde realiseras, och som därför propagerade för ett så inskränkt användande som möjligt. Det var dock i allmänhet dödsstraffets anhängare som försökte mildra sina ställningstaganden med påståendet, att tiden ännu inte var mogen för en så radikal reform. Den finländske dödsstraffsmotståndaren Knut Lagus betecknade också sådana påståenden som »en tomfras»: för att ett sådant påstående skulle »innehålla någon verklig tanke, måste äfven den bildningsgrad, hvilken berättigar till detta afskaffande, närmare betecknas».^ I Danmark hade dödsstraffsmotståndaren C. Nyholm en mera pragmatisk inställning till anhängarna av denna förmedlande åsikt. Han klandrade visserligen dessa »Modstandere [till ett avskaffande], somunder Venskabs Kaabe, og idet de erklarre sig for Meningsfa^ller af dens Forsvarere, ... stundomendog med storre Iver end de virkelige Fjender kaste sig over det efter deres Anskuelse Rigtige, men timelige», och han anmärkte spetsigt, att ett sådant ställningstagande var ett behändigt sätt att skaffa sig ett rykte »af en frisindet Fremskridtsmand og en besindig Konservativ». A andra sidan ansåg Nyholm, att det var klokast »at modtage den Finger, der udstra:kkes», och att med hjälp av dessa >->blot tempor(Xre Modstandere af Dödsstraffens Afskaffelse overhovedet» försöka att åtminstone inskränka dödsstraffets användande så mycket sommöjligt.^ Den nordiska debatten inleddes redan år 1820 av den landsförvisade danske författaren och motståndaren till dödsstraffet P. A. Heiberg med den i Norge tryckta »Om Dodsstraffene». Heibergs skrift var ursprungligen en anonymt Uhe- ^ Schj0rring, TfRvxsen 1865. s. 260. ^ Knut Lagus, s. 73. ^ Nyholm, s. 42 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=