380 också vann terräng. Det tidiga 1800-talets straffrättsvetenskap innehöll både gammalt och nytt, vilket i allmänhet fördröjde mera genomgripande reformer i strafflagstiftningen. Också straffrättsdoktrinen påverkades av den tyska idealismen, och esoteriska straffteorier blomstrade som aldrig förr. I synnerhet Hegels teori om straffet som ett upphävande av brottet var tillräckligt dunkel för att skaffa sig talrika anhängare, också bland de nordiska rättsvetenskapsmännen. Det är uppenbart, att mången rättsvetenskapsman offrade den tid, som fruktbarare kunde ha använts på ett planerande av reformer, på hårklyvande teorier om straffets väsen och yttersta ändamål. Däremot kan man inte tala om någon historisk skola inomstraffrätten. En hänvisning till folkets inte närmare specifierade rättsövertygelse kunde vara ett bekvämt argument för dödsstraffets försvarare, men med historiska argument kunde man dock endast försvara stegel och hjul, skampåle och spö, och den historiska skolan förblev en främst civilrättslig riktning. Knut Lagus uttryckte detta klart i sin avhandling om dödsstraffet: straffrättens framsteg skedde inte så mycket genom en »genetisk utveckling af det redan bestående, som fasthellre ofta genom ett öppet brytande med läror och principer, de der länge betraktats somlikaså fasta somsanningen sjelf», och en historisk undersökning kunde inte »lemna ett egentligt bidrag till vinnande af en klarare insigt» i frågan omdödsstraffets berättigande.* Medan det sena 1700-talets reformkrav ofta byggde på Beccarias läror (se del I, s. 317 f.), kom Karl Josef Anton Mittermaier (1787-1867) att få en motsvarande betydelse som förebild för de reformvänliga på 1800-talet. Mittermaier, »der international beruhmteste unter alien deutschen Juristen seiner Zeit» (Radbruch), var i många avseenden ett lysande undantag. I motsats till de flesta av sina samtida tyska kolleger var han inte en anhängare av idealismen utan en liberal germanist, som byggde sina arbeten på en empirisk grundval. Mittermaier betonade det fåfänga i att leta efter den enda rätta straffteorin. Hans historieuppfattning var inte metafysisk som hos Savigny och den historiska skolan, utan den var ’pragmatisk’ och komtill synes närmast genomutnvttjandet av ett omfattande rättsjämförande material. Mittermaier var ursprungligen en anhängare av dödsstraffet, men hans humanistiska grundinställning fick honomatt börja motarbeta detta straff, och han påvisade empiriskt med hjälp av brottsstatistik, att dödsstraffet inte hade någon avskräckande inverkan.- Mittermaier torde överhuvudtaget vara den oftast citerade tyska auktoriteten i 1800-talets nordiska rättsvetenskap. 1800-talets europeiska straffrättslärda kan i stort delas i två grupper, då det gäller frågan omstraffets ändamål. Anhängarna av den av bl.a. Kant och Hegel förfäktade s.k. absoluta straffrättsteorin betraktade bestraffandet av brott som ' Knut Lagus, s. I och III. - OmMittermaier, se Landsberg, II1,2, s. 413-437, Noten, s. 196-201; Kleinheyer - Sebröder, s. 181-185; Radbruch-citatet, s. 182.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=