378 Totalitet til sin Gjenstand» och således alldeles uteslöt »Ejerens Raadighed» medan den varade, var det dock »altid Ejerens Ret, somBrugeren benytter, og ved Brugens Ophor vender bin igjen tilbage». Om»en total Brug» däremot var avsedd att aldrig upphöra, »er den selv Ejendom og ikke Brug, om Parterne end har benxvnt den saaledes»; med hänvisning till skrivelserna av 12.1.1841 och 20.5.1858 påpekade Brandt, att »Arvefarsteren er sand Ejer».*^’' Det var enligt författaren alltså inte möjligt, att en fastighet samtidigt var föremål för två olika former av äganderätt.'^- I den finländska litteraturen nämnde Ekelund i förbigående de »i nyare tider» uppfunna benämningarna dominium directum och utile, som dock inte förekom»i romerska lagen».Palmen däremot nämnde inte läran omden delade äganderätten. Det nya äganderättsbegreppet vann insteg först i svensk (Schrevelius) och norsk (Brandt) doktrin. Dansk sakrättsdoktrin följde i detta fall länge den traditionella läran, men t.ex. redan hos Larsen och Gram hade den tidigare så viktiga uppräkningen av äganderättens delrättigheter degraderats till en exempelsamling. Det nya begreppet byggde på tanken om äganderätten som en helhet i motsats till de begränsade sakrättigheterna, som sågs som tillfälliga inskränkningar i äganderätten. I motsats till den tidigare naturrättsligt färgade doktrinen såg man nu äganderätten som en följd av statlig lagstiftning, och den var därför alltid mer eller mindre begränsad. I detta fall rörde det sig dock inte omnågon helt ny tanke; Tengwall hade redan på 1790-talet tagit med begränsningarna i lag i själva äganderättens definition. Det är egentligen inte förvånande, att man förkastade läran om den delade äganderätten först i svensk doktrin. Även en så vetenskapligt konservativ och av naturrättsdoktrinen beroende författare som Holmbergson kunde avstå från läran omden delade äganderätten, eftersom den inte hade någon funktion i svensk rätt. Olivecronas framställning tyder däremot på, att föreläsaren hade använt sig av någon gammal förebild och inte följt med 1800-talsdebatten. Olivecronas uppskattning av Schrevelius var ju måttlig, varför enbart dennes åsikt inte var en tillräcklig grund för att frångå den traditionella läran. Medan det högtidliga fastställandet av böndernas fullständiga äganderätt till sin jord i Sverige och Finland ryckte undan fundamentet för och det viktigaste exemplet på läran om delad äganderätt, fick däremot läran uttryck i dansk lagstiftning Brandt, s. 77. Jfr Knut Robberstad, som (Klovvd Eigedomsrett, Lov og rett 1963, s. 162-166; här s. 164) utan källhänvisningar påstår, att Brandt på grund av sin »levande norsk rettskjensle» skulle ha nämnt både »den tvske teorin og den norske kloyvde eigedomsretten»; med den sistnämnda förstås i artikeln norsk medeltida rätt, enligt vilken en ägare kunde ha äganderätten till betet, en annan till skogen, en tredje till fisket osv. på samma fastighet. Ekelund II, s. 18.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=