376 satte en slutgiltig överlåtelse åt legotagaren; därför var vanlig »Arvefa:ste» endast en begränsad sakrättighet, eftersom fastigheten återgick till ägaren, då legotagarens familj dog ut.’5> Bring ifrågasatte inte läran om den delade äganderätten som sådan, och han definierade dominium utile, i vilket det enligt honom också ingick en del av proprieteten, som»en rättighet att, med wilkor af wissa prestationer, besitta en egendom, och antingen lemna den i arf åt sina efterkommande eller ock öfwerlåta besittningen och nyttjande rätten deraf åt andra»d5- Bring ville dock liksom Calonius, som han inte nämnde, begränsa dominium utiles betydelse till att endast omfatta »1) Emphyteut-rättighet, 2) ständig besittningsrätt». Holmbergson, som ansåg, att en varaktig äganderätt kunde »vara emellan flera personer på det sätt, att den enes sakrätt är af en annan art än den andres, fastän begge äro varaktiga», klarade sig utan läran om den delade äganderätten, som han inte nämnde. Lösningen var att tala om ’servdtut’ och ’dominium’. Äganderätt och servitut hade »det gemensamma, att de båda var varaktiga, men de skiljas derigenom, att ägande rätten kan existera utan servitut, men ej tvertom».'^-^ Den s.k. frälseräntan, traditionellt betraktad som ett tecken på dominium directum, förklarades av Holmbergson vara ett servitut av typen servituspersonalis. Schrevelius däremot förkastade uttryckligen »den ur utländska Juristers skrifter, såsom det föregifvits, ur Romerska Lagen hämtade Distinctionen» mellan fullständig och ofullständig äganderätt på både teoretiska och praktiska grunder; också enligt honom byggde läran om delat dominium på att även proprieteten var delad. Med hänvisning till en dissertation av Calonius med samma ståndpunkt somi de ovan nämnda föreläsningarna påstod Schrevelius, att man i svensk rättsvetenskap ansett endast emphyteusis och ständig besittningsrätt vara dominium utile. För Schrevelius var dock hela distinktionen mellan dominium directum och utile både olämplig och onödig. Redan Thibaut hade visat, att distinktionen inte grundade sig på romersk rätt, och själva benämningarna var också »opassande, emedan de grunda sig på Romarnas Distinction mellan Actiones direct^e och utiles, hvilken vår Lag ej vet af». Distinktionen mellan dominium plenum och minus plenum var »i så måtto oriktig, som den grundar sig på den ... oriktiga suppositionen, att de rättigheter, som innefattas i äganderätten, kunna indelas i förutnämnda tre hufvudclasser», och hela indelningen var dessutom onödig, eftersom ingenting hindrade, att man »likasomRomarne anse de rättigheter, som man innefattat under delad Dahlerup — Schjorring, s. 108 f. '52 Bring, s.9\. '53 Bring, s. 91 not '5^* Holmbergson II, s. 19 t. '55 Holmbergson II, s. 22.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=